Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är

Hav av Rodrigo_Soldon på FlickrI somras läste jag Steglitsan av Donna Tartt. En av förra årets höjdpunkter faktiskt. Idag tänker jag på huvudpersonen Theo som hela berättelsen igenom går från katastrof till katastrof och det går inte riktigt att finna någon anledning eller mening i det som händer honom. Det finns ingen orsak och verkan, inga lärdomar i olyckan. Bara olycka och dess följder och Theo lär sig ingenting. Vid något tillfälle säger han:

…vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att vilja ha det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Nej, vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är. Jag måste leva med mig och ta konsekvenserna av den jag är, vart den vägen än leder mig. Theo fortsätter:

Tänk om man råkar ha ett hjärta som inte är tillförlitligt? Tänk om hjärtat av sin egna obegripliga skäl med berått mod och i ett moln av obeskrivlig strålglans leder oss bort från hälsa, hemliv, medborgaransvar och starka sociala band och alla de icke ifrågasatta allmänna dygderna och istället för raka vägen mot ett vackert sönderfall, självdestruktivitet, katastrof?

I morgon beger jag mig ut på resa. Jag reser mot framtiden och bakåt i tiden samtidigt. Först till vännen som jag delade småbarnsmammasomrar med i många år. Sedan till havet och till platsen för mina lyckligaste tonårssomrar. Men jag är en annan nu. En som jag inte hade valt om jag fick välja men likaväl den jag är.

Men jag gör väl som jag brukar. Tar ett steg i taget.

Foto: Rodrigo Soldon på Flickr

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.