Tiden är människornas ängel

Jag tänker mig att hon är stor. Minst nio gånger större än mig. En väldig varelse med kraftiga vita vingar. Sakta och värdigt färdas hon framåt. Ingenting kan stoppa henne.

Under henne rör vi oss i våra märklig liv. Vi njuter och misströstar, sörjer och lyckas. Tappar riktningen. Hittar den igen. Omkring oss föds människor. Och dör. Vi slås till marken. Faller ner i svarta hål. Ibland tror vi att tiden stannar. Att jordens hjärta slutar att slå. Men det sker aldrig.

Den ängel som är tiden fortsätter obönhörligt framåt och vi sveps med av vinddraget från hennes vingar. Vi kanske inte orkar gå själva, förmår inte ta ett enda steg. Men tiden tar oss med. Vi blir inte lämnade kvar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.