Slutet är alltid nära

Jag tyckte att det var illa nog när kvällspressen skrämde upp oss genom att skrika ut alla sjukdomar som vi eventuellt kunde ha utan att veta om det.

Sen kom vädret. KATASTROF-vädret. CHOCK-kylan. Snö-SMOCKAN.

Sen kom PANDEMIN. Folk DÖR!

Ja, och så klimatet. APOKALYPSEN! Vi kommer att drunkna/brinna upp/blåsa bort/svälta ihjäl istället för att dö lugnt av ålderdom i kretsen av familjen vid cirka 80 års ålder likt alla generationer före oss sedan mänsklighetens födelse.

Sen var det kriget. Nu kommer RYSSEN! Å vi har inga matlager. Inga skyddsrum. Helvete!

Sen blev det påsk och vi skulle meditera i lugn och ro över Jesu lidande och äta ägg. Så som vi gjort i evinnerliga tider. Särskilt mediterandet över Jesu lidande har varit viktigt i vårt land. Vi har verkligen uppskattat långfredagens stillhet. Men då kom Paludan och helvetet bröt ut. På LÅNGFREDAGEN! Apokalypsen igen.

Ja, sen kom vårbudgeten. Och SVT sände direkt. När sänder SVT inte direkt? Finns det någon enda dag då det inte sitter en bekymrad nyhetsuppläsare bredvid en bekymrad kommentator och sänder direkt till svenska folket? Det är presskonferenser med bekymrade politiker och experter på löpande band följt av direktrapporter från fältet där bekymrade så kallade vanliga människor får säga att såhär kan vi inte ha det. Å tusen miljoner olika experter, krönikörer, tyckare och vetare och annat löst folk gapar på twitter och är bekymrade, så bekymrade. Och även arga.

Bäst att stanna hemma och inte svara i telefonen. Bäst att bygga ett skyddsrum i trädgården. Bäst att vara så in i helvete rädd. Bäst att isolera sig någonstans där varken virus, ryssen, vädret, Paludan eller vårbudgeten kommer åt en.

Förstenade av leda och skräck

I romanen Humboldt’s Gift från 1975 skriver Saul Bellow (egen översättning):

“Tristess är ett instrument för att utöva social kontroll. Sann makt är makten att påtvinga tristess, befalla förstening, och kombinera denna förstening med ångest. Den verkliga ledan, den djupa ledan, kryddas med skräck och död.”

Några siffror, för perspektivets skull:

Vid mitten av 1800-talet var svenskens livslängd 50 år. Undernäring medförde sjukdomar som var svåra att återhämta sig från.
Vid början av 1900-talet var det fler i Sverige som dog av infektionssjukdomar än av ålderdom.
Innan antibiotikan fick spridning på 1940-talet dog 82 % av de som drabbades av sepsis (blodförgiftning).

Bild: När jag var i Göteborg förra året fick jag frön från en ’Blomman för dagen’ som växte så vackert i mitt värdpars trädgård och nu har jag en lika vacker växt hos mig. Varje morgon slår den ut nya blommor. Om kvällen vissnar blommorna. Och nästa dag startar allt på nytt. De är inte rädda. De gör sin grej och sedan dör de. Och de har säkerligen inte tråkigt.

Fotnot: Rubriken har jag snott från Dan Carlins bok The End Is Always Near: Apocalyptic Moments, from the Bronze Age Collapse to Nuclear Near Misses

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.