Släng skiten på nån annan

Första gången var i gymnasiet. Jag trodde inte att det var sant. Men min lärare i psykologi påstod på fullt allvar att det var ett ganska vanligt mänskligt beteende. Det vi inte står ut med hos oss själva kan vi bara se hos andra människor. Och när vi ser det där, hos någon annan, så blir vi arga. Upprörda. Indignerade. “Hur kan hon?!” “Vad håller hon på med?!” “Vem tror hon att hon är?!” Som när en kuvad mamma ser sin dotter få ett ilsket utbrott: “Tyst, skäm inte ut dig!” När en hämmad pappa ser sin dotter utvecklas till kvinna: “Tror du jag vill se min dotter bete sig som en hora?” Eller när de snöpta grannfruarna i villaområdet tycker att den där nya i 23:an har väl lite väl generös urringning och hälsar hon inte onödigt vänligt på min man: “Hon där är inte välkommen på våra granntjejsmiddagar!” Ni tror kanske att jag hittar på? Nej då, det är faktiskt självupplevt alltihop. Projektioner. Priset vi får betala för att vi inte orkar se våra egna brister och tillkortakommanden. Jag trodde att man skulle bli klokare och mognare med åren. Nu känns det inte alls så.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.