Kapitel Två – Det är om döden jag måste berätta

Rain on window by carefenlon

Vinden rycker i väggarna. Regnet landar på fönsterrutan och tvingas diagonalt neråt. Som regndropparna på vindrutan i en bil i hög fart. Vinden kommer från havet. Den är bestämd och obarmhärtig men jag är inomhus. Skyddar mig. Skyddar mig.

Det är om döden jag måste berätta. De flesta vill inte höra talas om döden. Det kan jag förstå. Döden är inget vidare. Den gör för jävla ont. Den går inte att övertala eller få ogjord eller mildra litegrann. Den bara kommer och sedan är allt förändrat.

Jag var inte alls obekant med döden. Jag hade sett den på nära håll många gånger. När jag var mycket ung och arbetade som undersköterska tyckte jag om att göra iordning de döda. Tvätta varsamt med ljummet vatten och mild tvål. Försiktigt ta bort nålar och lägga nya förband på såren. Bädda med rena vita lakan och trä på rena vita kläder. Kamma håret och lägga ihop händerna på bröstet. Släcka den skarpa takbelysningen och tända ljuset på sängbordet. Ett alldeles nytt ljus. Hämta de anhöriga och kanske stanna en stund.

Men jag visste ingenting om vad det innebär att stå riktigt nära. Visste inte att man blir golvad.

Det finns så många ord. Sorg. Sorgearbete. Sorgeprocess. Kris. Krisreaktion. De duger inte till någonting annat än till att sätta en etikett på hur det är fatt med mig i kontakten med de människor som inte vill veta.

Jag vaknar fortfarande med skräck varje morgon. Väntar på nya hugg. Kan inte tro på att tillvaron är pålitlig. Att det ordnar sig. Men första tiden. Då var jag inte rädd för någonting. Det kändes som att världen hade gått under och kvar stod jag, förvånad och levande. Osårbar.

Idag förstår jag att det är en slags försvarsmekanism. Jag läser Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Hon, i sin tur, läser Bereavement: Reactions, Consequences and Care, och på sidan 53 citerar hon:

”Rent subjektivt kan de efterlevande ha en känsla av att vara insvepta i skyddande höljen: för andra kanske det ser ut som om de klarar sig bra. Eftersom dödens realitet ännu inte har trängt in i medvetandet kan det verka som om de efterlevande lugnt accepterar förlusten.”

Katastrofen hugger mitt i livet och vi blir aldrig oss själva igen. Vi blir någon annan.

Där jag kommer ifrån är vi rädda för alla typer av obehag. Det får inte hända något. När det som inte får hända ändå händer säger vi saker som: ”Hon kan väl aldrig bli människa igen.” Som om det ideala livet är i form av en konserverad människa. En som lyckas att färdas genom livet i någon slags skyddande behållare innanför vilken inga hemska saker når. De flesta liv ser ju inte ut så. Varje dag händer det hemska saker. Föräldrar, syskon, barn, vänner och älskade dör på dramatiska och oväntade sätt. Men det är väldigt få som vågar stå nära den vars tillvaro har förskjutits ur sin bana.

Världen var mycket vacker den dagen. Efteråt var det en av de saker jag hade svårast att förlika mig med. Att det var en sådan vacker dag. Att jag inte fick någon föraning. Att det inte fanns ett enda moln.

När de två poliserna ville hämta mig så följde jag med bara för att reda ut missförståndet. Jag fick inte följa med upp till lägenheten. De tog min nyckel och jag satt kvar i polisbilens baksäte.

I morse vaknade jag av att jag blödde näsblod. Det förvånar mig inte alls. Jag känner mig skör. Näst intill hudlös. Varje morgon undrar jag om benen kommer att bära mig när jag reser mig upp. Om ryggen ska hålla. Jag litar inte alls på tillvaron. Jag tror inte på någon framtid. Jag tror att min tid är över och nu lever jag på lånad tid. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Allt gör ont. Jag vet att du är borta. Men jag är så fruktansvärt ensam.

Vi hade oddsen emot oss. På all tänkbara vis. Förbjuden mark, sa jag till mig själv. Vi försökte vara vänner. Men denna människa. Jag bannade mig själv. ”Det är inget annat än kemi. Det går över.”

Men det gick inte över. Och jag stod kvar. Genom stormar jag i efterhand inte kan förstå att jag klarade av. Stod jag kvar. För du var min människa. Och jag visste att vi hörde ihop. På ett sätt som inte går att förändra.

Jag är livrädd för den här berättelsen. Egentligen vill jag inte alls skriva den. Jag vill skriva kloka berättelser om företeelser som jag kan hantera med ett sunt mått av distans. Istället fick jag denna köttiga historia byggd av ord som jag hämtar, ångande heta, från den där ömma platsen just bakom bröstbenet.

Jag irrar kring på oprövade vägar. Jag vet inte om jag kommer att hitta något bakom nästa krök, något som förgör mig. Borde jag låta bli att gräva? Borde jag låta de döda vila i fred? Borde jag stänga dörren till det svåra och vända ansiktet mot livet?

Men det går inte. Och när jag skriver de här orden och meningarna. När jag mödosamt och för hand präntar ner dem på papper. Så lättar trycket lite. Som en säkerhetsventil. Eller varför inte åderlåtning. Skräcken blir lite mindre påtaglig. Ensamheten lite lättare att stå ut med. Tomheten möjlig att utforska, en liten bit i taget.

Du sa att det var försent. Att vi förlorat så mycket tid. Alldeles för mycket. Jag protesterade. Du var rädd. Jag kunde känna din rädsla. Trodde att den handlade om arbetet som låg framför dig. Den mödosamma klättringen neråt och sedan upp igen. ”Om jag kunde så kan du”, sa jag. Du log. Lite snett. Kanske vemodigt. Kan jag tänka, såhär efteråt.

Jag försöker att undvika frågan. För det tjänar ingenting till. Jag kan ana. Jag kan pussla, lägga till och dra ifrån. Jag kan låta förflugna ord då få en avgörande meningen nu. Men jag kommer aldrig att få veta.

Jag har alla detaljer. Jag kan rekonstruera ditt sista dygn. Jag har fått både polisrapport och obduktionsrapport uppläst. Jag vet hur avskedsbrevet var formulerat och att du hade märkt ut platsen där du skulle dö på en karta. Jag vet vilken slags knut du använde och ungefär hur lång tid det tog för dig att dö. Jag vet att du hade ägnat stor tankemöda åt var och hur du skulle dö för att inte bli hittad av någon annan än polisen.

Jag kan föreställa mig din måndag, den där sista dagen i augusti. Jag kan se dig när du förbereder dig hemma i lägenheten, när du tar din svarta ryggsäck, låser dörren och ger dig iväg. Jag undrar om du stannar till en stund i trappen. Om du tänker att du står där för sista gången. Jag undrar om du är tung och ledsen. Eller om du känner dig befriad.

Jag undrar om du tänker på mig.

Jag tror att du promenerar till platsen du har valt ut. Jag vet ingen som kunde gå som du. Gå och gå och gå. Det är en lång promenad.

Jag undrar om du tänker på mig.

Jag ser när du kommer fram till platsen. Du sätter igång. Du skjuter ut underläppen lite, sådär som du alltid gör när du koncentrerar sig. Du gör det du bestämt sig för att göra. Steg för steg. Jag tycker att jag står där. Helt nära. Att jag kan sträcka ut handen och röra dig.

Jag undrar om du tänker på mig.

Sedan klättrar du och jag förlorar dig ur sikte. Jag anstränger mig för att se men det går inte. Allt är suddigt. Oskarpt. Jag skärper ögonen. Rynkar pannan och kisar för att få bättre fokus. Men scenen har förändrats och allt jag får tag på är minnet av ett gulbrunt fotografi jag såg en gång, av en lynchning i södra USA för länge sedan. För jag kan inte se dig, som var min människa, hänga död i ett träd.

I min skärgårdstillvaro tar jag båten från ön in till staden. Jag ska träffa en vän från förr. Vi ses på ett fik i den äldre delen av min hemstad. Där jag alltid ville bo. Han är en vän ända ifrån barndomen. I tonåren hade vi en flirt. Sedan sågs vi på en tillställning under ett att mina sällsynta besök hemma. Många år senare. Nu fikar vi. Jag känner mig rastlös. Jag vill inte berätta. Jag vill vara den sorglösa, halveuforiska människa han träffade sist. Hon som trodde att allt var möjligt och att världen var hennes.

Jag vill inte se de intresserade och lite spända uttrycket i hans ansikte förändras. Jag vet precis. Först kommer han att rygga tillbaka, se bestört ut, som om jag slagit honom i ansiktet. Sedan kommer hans ansikte att slutas och när jag berättat färdigt kommer det att bli tyst. Jag kommer bara att ge honom den korta versionen.

Människor reagerar som om jag slår dem i ansiktet. Det är nog det allra värsta. Jag kan nästan höra dem tänka: ”Herregud! Tack Gud att det inte är jag! Stackars människa!!”

De kan kliva ur. Det kan inte jag. Och det händer att jag hatar dem för det.

Kanske pratar vi för lite om självmord. Om hur självmord kan undvikas. Hur människor skulle överleva med bättre bemötande, större kunskap, effektivare mediciner. Jag har funderat mycket på hur sjukvården kan ta emot en deprimerad och ångestfylld människa, ge honom ett recept på antidepressiv medicin och sedan skicka hem honom utan någon form av uppföljning. Tänk om sjukvården behandlade alla patienter med livshotande sjukdomar på samma sätt. ”Det verkar som att du har cancer. Jag skriver ut cellgifter till dig så får du höra av dig om de inte hjälper.”

Men mitt fokus är ett annat. Du är redan död. Jag kan inte rädda dig. Och även om världen och läkekonsten lyckas bättre i framtiden med att förebygga självmord och behandla depressioner och ångest så tror jag inte att vi kommer undan tragiken i våra liv. Vi kommer att drabbas. Och när det händer, vad gör vi då?

”Han skulle inte dö nu. Det är så orättvist. Han hade så många år kvar.”

Säger vem då? Var finns kontraktet som slår fast hur många år vi har rätt att vara här? Är det överklagningsbart? Kan man be om beslut med besvärshänvisning? Vart vänder man sig?

Vi har ett liv. Ett enda. För min personliga del brottas jag ständigt med vad jag gör här och varför. Men jag vill mitt liv. Jag vill finnas. Och jag tror att döden är vår stora utmaning. Förintelsen. Att bli inget. Ett minne i någons själ. En dagboksanteckning.

När jag hade flyttat in till staden från den lilla kommunen där jag växte upp åkte jag ibland spårvagn förbi Östra Kyrkogården. ”Tänk på döden” stod det över porten in till kyrkogården. ”Det vill jag inte”, tänkte den 17-åriga upplagan av mig. För hur blir det? Om vi ständigt går och tänker på döden? Vår egen förestående förintelse? De kära som vi ska förlora?

Men när vi drabbas, då måste vi.

När jag väl hade lyckats börja läsa igen så var det två böcker som jag återkom till, igen och igen. Joyce Carol Oates Änkans bok och Joan Didions Ett år av magiskt tänkande.

Didion beskriver så väl de häftiga, återkommande vågorna när hon plötsligt ser allt klart och vet vad som hänt.

Hon berättar om oförmågan. Hur hon tappar bort viktiga saker, glömmer överenskommelser och tvingas undvika både fysiska platser och tankar för att inte hamna i strömvirvlar av förödande saknad. Ändå, resonerar hon, betraktas sorgen som något vi ganska omgående ska ta oss ur. Och precis som Didion tänker jag att omgivningen skulle bli ganska förvånad om de visste hur mycket kraft och möda man som sörjande lägger på oro för att man ska ”fastna” och ”gräva ner sig”. Och jag håller med Didion, vissa delar av omgivningen verkar se som sin absolut viktigaste uppgift att påpeka detta för den sörjande.

Didion skriver:

”Personer som sörjer tänker en hel del på självmedlidande. Vi oroar oss för det, vi fruktar det, rannsakar våra sinnen för att hitta tecken på det. Vi är rädda att våra handlingar ska avslöja det tillstånd som så talande beskrivs som ”att gräva ner sig”. Vi förstår den motvilja de flesta av oss har mot att ”gräva ner sig”. Uppenbar sorg påminner oss om döden, och den uppfattas som onaturlig, som om man inte lyckats klara av situationen.”

Uppenbar sorg påminner oss om döden.

 

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är andra kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Kapitel Ett

Foto: carafenlon on Flickr under CC-licens

28 kommentarer

  1. Tack. Jag är själv mitt i det du beskriver. Bara två kapitel och dina ord ger redan tröst och trygghet i igenkännandet.

    • Jag är ledsen över vad du måste gå igenom men glad att min text och mina erfarenheter kan ge lite stöd 🙂

  2. Oj! Vet exakt vad du går igenom.tänk att dessa fenomen, fysiskt å mentalt går vi efterlevande igenom,år efter år. Under en period förstod jag inte ens mitt språk. 10 år har passerat, har hunnit döstäda många gånger. Det är “skönt” att veta att man inte är ensam.Tack för din bok.kram å va rädd om dig

    • Tack snälla! Det är viktigt också för mig att få höra av dig och andra som kommenterar här att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Var rädd om dig också.

    • Tack snälla du! Jag är ledsen över vad du har varit tvungen att gå igenom men glad att mina ord kan ge igenkänning och kanske något tröst <3

  3. Jag är en av de som kunde varit död om jag inte fått hjälp! Om och om igen!
    Idag är jag glad att ha blivit räddad att få finnas! Men det är ingen självklarhet. Periodvis får jag fortfarande kämpa med näbbar och klor men genom min resa som varit uppåt 15 år lång har jag fått verktyg att hålla ut tills jag kommer ut på andra sidan. Även de gånger jag är fullt övertygad om att det inte kommer gå, att det aldrig mer blir bra! Tack Anna för att du pratar om och skriver om detta! Oerhört viktigt!

    • Kära du, tack för att du berättar för mig och alla andra som läser här! Och ja, jag tror också att vi måste prata om berätta. Detta går inte att tiga bort. vi är så många som kämpar, på olika sätt. Jag tänker på dig <3

  4. Herregud vad jag känner igen mig i allt du skrivit. Jag har oxå rekonstruerat min brors sista dag och skämts över att ha kännt mig morbid som gjort detta.
    Tack för att du delar med dig!

    • Åh jag vet, jag har också känt mig galen stundtals och tänkt att såhär gör ingen annan och det här kan jag inte berätta för någon. Men sen bestämde jag mig för att berätta ändå och när jag nu läser att så många känner igen sig så vet jag att jag har gjort rätt.

  5. Mina tårar rinner.. Du gör det jag önskade jag hade kraft till. Skriver. Modiga människa ❤️

    • Tack fina du! Jag har varit livrädd ibland för den här berättelsen. Men nu finns orden där, för alla att använda <3

  6. Wow vilken beskrivning av den obeskrivliga sorgen! Tack så jättemycket för att du sätter ord på förlusten av en närstående! Dina ord hjäper mig läka mina sår och hantera min smärta och mina rädslor!

    • Tack snälla för att du berättar hur historien träffar dig. Det är ju precis detta jag har hoppats på, att jag genom att sätta ord på min erfarenhet ska kunna vara till hjälp på andra.

  7. Tack! Det är tack vare din text mina olika upplevelser får komma upp till ytan och lufta sig. En viktig del av mitt liv som många inte orkar möta. Den stilla stunden med din text släpper fram sorg, saknad och tårar. Tack för att du inbjuder oss andra i dina livsupplevelser. Kram!

    • Tack för att du läser och tack för din kommentar. Det är precis därför jag skriver, för att känslorna kring det svåra måste upp i luften ibland. så är det för oss alla. Kram

Lämna ett svar till Matilda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.