Kapitel Tre – Jag åker därifrån lika tom som jag kom

Geoff Gerbera

På tåget hem från havet läser jag Joyce Carol Oates igen. Hur hon tillverkar åt sig själv ett rede i sängen. Den enda plats där hon kan känna något som åtminstone påminner om trygghet. Hon har en gammal och sliten upplaga av Pascals Tankar som hon läser igen och igen. När jag kommer hem skaffar jag ett eget exemplar och läser:

”Sista akten är alltid blodig, hur vacker komedin än är för övrigt. På slutet kastar man lite jord på vårt huvud, och så är allt över.”

Jag läser det igen.

”Sista akten är alltid blodig, hur vacker komedin än är för övrigt. På slutet kastar man lite jord på vårt huvud, och så är allt över.”

Du blev en kall kropp på en bår och sedan grått damm i en låda. En låda på en hylla hos kyrkogårdsförvaltningen och sedan i jorden på en platt och tafatt minneslund. Där ligger du nu och finns inte mer. Jag åker dit och blir lika tafatt. Jag vill känna väldigheten i den du var men händerna som tänder gravljuset är vita och skakar. Jag blir valhänt. Detta fula ord. Och den röda gerberan i det svarta röret avsett för de sörjandes snittblommor blir också ful. Ful som döden.

Jag åker därifrån lika tom som jag kom.

En sällsynt fredag går jag med till puben efter jobbet. Vi skrattar och pratar. Det är lättsamt. Men jag har någon med mig. En tyst skugga vars tankar glider rakt in i min hjärna. Hon rör sig i utkanten av mitt synfält, några decimeter ovanför marken. Ser på hela situationen snett från sidan. Lyssnar på samtalet. Känner på det som finns bakom orden. Önskningarna. Beräkningen. Hon registrerar varje ögonkast. Jag vill inte lyssna på hennes tankar. Jag pratar högre. Skrattar mer. Låtsas att det finns en öppning in i mig. I samma stund som jag stänger min egen dörr och låser faller den tysta skuggan in i mig och jag vet. Att det jag trodde var livet inte är det. Att få ett värde genom andra människors kärlek och uppskattning är inte för mig. Den tysta skuggan, som nu är inuti mig, säger:
”Du är ensam. Och det är som det ska. Det finns ingen öppning in i dig. Ingen glipa där människor kan ta sig in och bygga bo. Det kanske inte känns så, men det betyder att du är hel. På ett sargat vis.”

Döden har gjort mig till en annan människa. De finns ingen värdering i det. Inte bättre. Inte sämre. Men en annan. En som inte vill vara där de andra är.

Det finns två vägar. Fyll livet ända upp till brädden. Alla former av innehåll duger. Jag tror att man kan leva så. Den andra vägen innebär att ta bort allt onödigt. Ta bort allt som är skydd och utfyllnad och se vad som blir kvar. Jag finner en tung människa. Mycket tung. Och mycket arg.

Jag blir arg på människor som går framför mina fötter på Vasagatan. Som stannar mitt i ingången till Åhléns. Arg på cigaretterna jag inte får röka och vinet jag inte kan dricka. På mailen med knivhugg och nålstick, hjälpligt inlindande i bomull. Arg på spelet som hela tiden pågår. På skillnaden mellan hur det ser ut och hur det är. På krafterna som kräver medhåll eller tystnad. Som en skur av pilar viner alltihop mot mig så fort jag visar mig i världen. Jag måste spänna varje muskel så att de vassa spetsarna studsar och faller till marken. Och för varje dag blir min hud hårdare. Det är bra. Jag blir allt ensammare men jag är inte längre rädd. Det finns ingen människa som kan göra mig illa. Den tiden är förbi.

Jag vill vara ifred. Det är bättre än man kan tro, ifredvarandet. Jag vet inte varför jag måste tala om det. Vet inte vem det är jag tror att jag måste övertyga. Om att jag egentligen har det så bra som jag kan. På ett bakvänt sätt. Det är som om jag har tappat kontakten med världen, samtidigt som jag aldrig har känt mig så förankrad i världen som nu.

Jag går ut. Det ska man. Man ska inte sitta ensam hemma. Så jag går ut. Jag ser vårklädda tonårspojkar och jag blir alldeles mjuk inuti. Så kalviga de är. Förvirrade. Så mycket framför dem. Jag går förbi röda fanor och slagord på planen utanför Växhuset och jag tänker på morfar. Morfar gjorde en slags klassresa men fastnade i tiden. I hans och mormors gula hus var det ständigt sent 1930-tal. Det var spara och ta vara på, dra ut spik ur plank och räta ut dem. Linda in vinteräpplen i tidningspapper och hästfilt så de räckte ända fram till senvåren. Skära bort det bruna och äta resten. Ställa ströbrödet som inte gått åt vid makrillstekningen på ett fat i skafferiet och mormor som hade bakdagar då hon staplade brödkakorna på kökssoffan. Fast om jag ska vara ärlig så tror jag inte att morfar gav så mycket för första maj. Han var inte politisk. Han bara gjorde det han var tvungen att göra.

Men morfar är död. Ungarna flyttar. Kvar står jag. Utan riktning. Utan uppgift. Jag gråter och bakar kanelbullar.

Alltid dessa kanelbullar.

När regnet öste ner och varje lek slutade med slagsmål.

När fröken var dum och multiplikationstabellen ett straff.

När stormande hormoner resulterade i våldsamma gräl och smäll i dörrar.

Då gjorde kanelbullarna tillvaron lite mjukare.

Nu försöker jag igen. Gör min tillvaro lite mjukare. Jag ber. För jag är så ledsen. Jag skriver. Bakar kanelbullar. Och lyssnar på Hakuna Matata.

Jag vet, det går inte alls ihop. Allt är en enda röra. Men jag längtar tillbaka. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vet att tiden bara går åt ett håll. Men jag har väldigt svårt för att acceptera det.

Jag värjer mig kraftfullt mot varje påstående om att katastrofen skulle vara något bra. Även om jag förstår att det kan vara så. Det kan hända att katastrofen tvingar människan till det hon inte vill och att hon därigenom uppnår det hon inte visste fanns. Men det finns något ekonomiskt beräknande i den tankefiguren som jag inte tycker om.

Man gör det man måste. Eller så dör man. På ett eller annat sätt.

Det finns dagar då jag undrar om jag är för svårt skadad. Om förlusten har gjort mig livsoduglig.

Jag vill ju bara vara ifred.
Är det normalt?
Ska jag tillbringa resten av mitt liv ifred?

Tvingas ladda i veckor inför varje avsteg från ensamheten och vardagsrutinen? Med kolhydrater och andning i papperspåse? Kommer jag att bli som Elfride Jelinek? På Wikipedia står det:

”Jelinek lider av svår social fobi och kom därför inte själv och hämtade sitt nobelpris i Stockholm. Hon har neuroser och ångest.”

”Hon har neuroser och ångest”

Om det fanns en sida om mig på Wikipedia skulle det kanske kunna stå:

”Widerberg lider av en förlamande följdsjukdom efter en svår förlust och går därför bara ut tidigt om mornarna för att köpa fler pelargoner, helst röda, samt socker, ägg och mjöl.”

Fast det skulle vara ljug för jag går faktiskt ut flera gånger varje dag. Jag går till jobbet. Jag åker och handlar massor av mat och toapapper. Jag planerar och genomför, födelsedagar, studentfester och resor. Jag tvingar mig, för att jag måste. Då och då hittar jag en litet korn av ren lycka i ett oväntat ögonblick. Ofta är barnen inblandade i dessa välsignade stunder.

Det händer att jag ser ditt bakhuvud framför mig på Stora gatan, just när jag är på väg till Apoteket. Jag svarar i telefonen och för en hundradels sekund tror jag att det är du som ringer. Och jag gör fortfarande dina återkommande grammatikfel ibland, när jag har bråttom. ”Jag måste går till banken idag”, skriver jag i ett sms till dottern som undrar när jag kommer hem och sen vill jag inte ändra.

Du berättade att om du lät håret växa skulle du få telefonsladdslockar. Jag fick aldrig se det, annat än på bilder från ungdomen. Du var medelålders yrkesmänniska nu, ingen budbilschaufför med rock’n’rolldrömmar. Eller åtminstone ingen budbilschaufför.

Mina barn vet inte vad telefonsladdslockar är. De har aldrig slitit med en krullig telefonsladd som blivit intrasslad i sig själv. Av någon anledning gör det mig oändligt sorgsen. Att framtiden inte kommer att ha bruk för ett ord som beskriver så väl hur ditt hår såg ut. Om du lät det växa.

Nu vill jag resa en sten.

Varje människa förtjänar en sten.

 

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är tredje kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Kapitel Ett

Kapitel Två

5 kommentarer

  1. Tack för att du delar med dig. Din berättelse berör.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.