Jaga din verklighet

Spinning top av ericmay på Flickr

De flesta filmer har någon form av logiskt slut. Det älskande paret får varandra efter hundra mer eller mindre trovärdiga turer. Boven åker fast. Hjälten kommer undan. Odjuret dödas. Vännerna blir sams. Eller vad det nu kan vara. Något mindre vanligt är att filmer slutar abrupt med att man tror att allt har löst sig när plötsligt en ny fara dyker upp och så, POFF, The End. Men så finns det filmer vars slut lämnar biobesökaren i total förvirring.

Christopher Nolans Inception handlar om en grupp spioner som kan förflytta sig mellan de olika nivåer av verklighet som finns inuti människors sinnen. För att spionerna ska kunna hålla reda på var de är har var och en ett personligt totem som visar om de befinner sig inuti en dröm eller i sin egen verklighet. Dominick Cobb, som spelas av Leonardo DiCaprio, har en snurra. En pirre kallade vi dem för när jag var liten. Om han sätter den i snurr så fortsätter den att snurra i oändlighet ifall han befinner sig i någon annans drömlandskap medan den saktar av och stannar om han är i den verkliga världen. I filmens sista scen kan man, utan att avslöja för mycket, säga att Cobb verkar ha kommit undan och landat på den plats där han allra helst vill vara. Han sätter snurran i rörelse på ett bord men lämnar sedan rummet. Innan vi ser om snurran fortsätter att snurra eller om den saktar av och lägger sig på bordet går bilden ner i svart och filmen är slut. Va? Men….var det en dröm då….eller verklighet? I en artikel i The Guardian säger Nolan att det inte spelar någon roll. Cobb bryr sig inte längre om att skilja mellan en eventuell hård verklighet och en potentiellt underbar dröm. Verklighet och drömmar är inte och kan aldrig vara isolerade från varandra utan tvärtom helt beroende av varandra. Nolan säger:

I de klassiska talen till exempelvis studenter brukar man vanligtvis säga något i stil med att de unga ska jaga sina drömmar. Det tror inte jag på, jag vill att du ska jaga din verklighet. I vår tid är det som om vi ser verkligheten som den fattiga kusinen till våra drömmar. Jag vill säga att våra drömmar, våra virtuella verkligheter, dessa abstrakta världar som vi njuter av och omger oss med, är en del av verkligheten.

Det är märkligt att jag snubblar över den här artikeln just nu, när jag själv tampas med frågor om vad som är verkligt och hur mycket man kan vistas i sina fantasilandskap innan det blir ohälsosamt. För jag undrar. Om en människa som jag aldrig har träffat kan sjunga igång mitt frusna hjärta på lika lång tid som en sång varar, är han då inte verklig i mitt liv? Och om en saknad människa är den enda jag berättar mina innersta tankar för, är han då en fantasi som jag borde slå bort ur mina tankar? Eller är kanske sångaren och den saknade mer verkliga än människor som jag träffar nästan varje dag men som ingenting betyder för mig?

För min del är jag ganska stolt över min förmåga att skapa världar inuti huvudet. Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt fantasier så medan jag steker köttfärs, svettas på gymet, powergår till Vallbybron och tillbaka och släpar tunga kassar till tvättstugan så drömmer jag om äventyr där jag räddar mänskligheten från den rena ondskan. Och vem vet om inte det jag lär mig och upplever där kan spilla över till mina andra verkligheter.

Jag har skrivit en del om min fantasivärd tidigare: Till fantasins försvar

Christopher Nolan explains Inception’s ending: ‘I want you to chase your reality’

Foto: Eric May på Flickr

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.