Jag kan bara leva där livet sjunger som starkast

När jag var ung, innan barn och yrkesliv, funderade jag mycket på rätten att försvinna. Jag ägnade många nätter åt att försöka räkna ut hur jag skulle bära mig åt om jag ville försvinna helt och hållet, så att ingen kunde hitta mig om jag inte ville det själv. Jag funderade på folkbokföring och skatteplikt, skulle de gå att krångla sig ur? Om jag skaffade en anonym postbox för de få människor som jag faktiskt ville ha kontakt med och handlade uteslutande med byte av varor och tjänster, skulle det samhälle jag ändå tillhörde lämna mig ifred då eller är det sättet att leva inte tillåtet, även om det inte är uttalat förbjudet?

Några år senare hade jag fast arbete, studielån och små barn. Jag tyckte att det var väldigt svårt, nästan omöjligt, att sitta fast i ett arbete som krävde min närvaro och mitt engagemang fem av veckans sju dagar. Jag har aldrig haft något emot att arbeta, alltså själva arbetet, men en fastslagen arbetstid har alltid känts som ett slavkontrakt. Och detta blev ännu mer tydligt när barnen kom. Mina barn har aldrig brytt sig om mina arbetstider. När de var små var de sjuka, olyckliga, busiga, trotsiga, underbara och fantastiska, kramiga och nyfikna på livet utan att ta det minsta hänsyn till mitt schema eller mina chefers önskemål.

Det gällde för övrigt även när de var skolbarn. Deras behov av att avhandla olika bekymmer eller få hjälp med inlämningsuppgifter strax före midnatt passade illa ihop med det antal timmars sömn jag skulle ha behövt för att vara pigg på arbetet. Och livet med tonåringar som fyllde hemmet med vänner eller var ute hela nätterna så mamman fick ligga vaken och oroa sig fram till morgonkvisten passade också det illa med heltidsarbete, även om jag då hade viss möjlighet till flextid. Återigen funderade jag på att försvinna. Jag insåg dock snart att om det är svårt på egen hand så är det nog omöjligt när man ha barn.

Istället blev jag en olydig arbetare. Jag slogs med alla vapen jag hade för att få tid med mina barn och de andra viktiga människorna i mitt liv. Vi töjde på föräldraledigheten så långt det var möjligt och jag arbetade deltid så länge det var tillåtet. Jag tackade nej till krävande arbetsuppgifter för att kunna gå hem i tid varje dag. Så att jag hade tid att sätta mig och vänta om någon liten unge på dagis var upptagen med något spännande legoprojekt när jag kom för att hämta eller om änderna i ankdammen absolut behövde ett besök på vägen hem.

När barnen var sjuka var jag eller barnens pappa hemma med dem. På mina barns dagis diskuterades det bland föräldrarna om det kunde finnas en sjukavdelning på dagiset, där barnen kunde vara när de var sjuka så att föräldrarna slapp att missa jobbet. Vad jag vet blev det aldrig verklighet, istället är det idag vanligt att man vobbar, det vill säga att man jobbar hemifrån när barnen är sjuka. Detta gäller naturligtvis bara vissa yrkesgrupper och om de kan få det att fungera så är det kanske inget fel med det. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att de föräldrarna missar chansen att få använda hela sin förmåga åt att ta hand om en liten ynklig sjukling och försöka göra hans eller hennes dag lite bättre, trots bacilleländet eller vad det nu kan vara för sjuka. Man kommer långt med varm saft, riktigt bra bilderböcker och massor av omtanke. Är barnen lite större kanske man inte kan vara hemma hela dagen men man kan försöka komma hem tidigt och på vägen hem kan man köpa en sjukpåse. På mina barns tid innehöll en sjukpåse förslagsvis en serietidning, något gott att dricka och något gott att äta.

När tonåringarna trasslar kan det kännas som en befrielse att gå till arbetet, det erkänner jag. Men den frestelsen får man inte falla för. Det är när de ber en dra åt helvete som man måste sitta vid sängkanten i timmar. Det är när de försvinner som man måste jaga dem. Det är när de sitter tysta och olyckliga i soffan och inte vill prata som man måste prata med dem. När det gäller trasslande tonåringar har varken sjukpåsar eller bra bilderböcker någon större funktion. Man måste helt enkelt bara älska dem, på ett väldigt praktiskt och handfast sätt.

Det spelar nämligen ingen roll om det handlar om bebisar, småbarn, skolbarn eller tonåringar; det räcker inte att känna att man älskar sina ungar, man måste också göra kärlek. Välja dem, vara med dem, ta dem med, arbeta tillsammans med dem, ställa krav och hjälpa dem att hitta verktygen för att uppfylla kraven, uppmuntra dem, skälla på dem när det behövs. Och jag förstår inte hur det ska gå till om man har huvudfokus på sitt yrke och arbetsliv. Om livet inte får vara viktigare än jobbet. Om jag inte själv får ta hand om mina ungar när de behöver mig.

Nu är mina barn vuxna. De behöver mig inte längre på det sättet. Det finns nästan ingenting som kräver min närvaro när jag inte längre har en flock som ska dras runt med mat och kläder och rutiner. Jag har bara mig och skulle kunna vara varje chefs dröm. Men jag vill inte. Det betyder dock inte att jag inte arbetar. Jag arbetar alla mina vakna timmar, men det är väldigt lite av mitt arbete som ger någon inkomst. Jag får betalt för arbetet på serviceboendet där jag jobbar extra samt för en del frilansjobb. Men förutom det så har jag en mängd sysselsättningar som just nu inte inbringar ett öre: jag har gett ut en bok och är snart klar med nästa, jag driver en podd tillsammans med min bror, jag är frivillig kriskommunikatör, jag deltar i landsbygdsutvecklingsprojekt där jag bor och jag är aktiv i Västmanlands Författarsällskap. Eftersom jag har låg inkomst måste jag planera min mathållning mycket noga, laga och återanvända både kläder och prylar och vara mycket uppfinningsrik när det gäller alla sätt att spara pengar. Naturligtvis skulle jag kunna ta ett heltidsarbete. Jag skulle säkert kunna sitta som kommunikatör hos någon offentlig arbetsgivare. Det skulle ge mig en trygg inkomst men ett förödande tråkigt liv.

Jag vill inte längre försvinna men idag tror jag att jag förstår vad det var hon kände, den där väldigt unga upplagan av mig. Hon visste, rent instinktivt, det som jag sedan har ägnat nästan ett helt liv åt att komma fram till: Jag kan bara leva där livet sjunger som starkast. Där barn föds och växer. Där kärlek är hårt arbete. Där döden syns och sorg är tillåtet. Där varje dag handlar om att arbeta tillsammans och hjälpas åt. Nej, jag är ingen utopist. Jag tror inte att ett sådant samhälle är möjligt. Det är bara möjligt som strävan och som små stunder åt gången. Men jag kan inte hitta något bättre att ägna återstoden av mitt liv åt. Och då kan jag inte öda bort tiden med att arbeta för arbetsgivare eller uppdragsgivare som kräver att jag utför arbete som jag betraktar som meningslöst eller bekänner mig till värdegrunder vars viktigaste funktion är att dölja den sjö av missförhållanden som ingen får prata om.

Nu får ni inte tro att jag är emot lönearbete och fasta anställningar som princip. Vårt system har sina brister men fungerar för de allra flesta och ibland kan arbetet vara det enda som håller en människa på fötter under en svår tid. Om detta har jag skrivit i min bok Tiden är människorna ängel. Som vanligt finns det många sidor av samma sak.

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.