I’ve been there

Det är något underligt med en oåterkallelig förlust. Att sakna någon som är borta för alltid är så väldigt att det bara låter sig göras i små, små doser. Ett par minuter åt gången. Jag går här i min tillvaro. Övertalar mig själv att gå upp varje morgon. Lockar med nybryggt kaffe. Gör allt jag måste göra. Lever det liv som jag fick. Men egentligen är jag någon helt annanstans.
I engelskan finns det ett sätt att uttrycka deltagande i tider av sorg och smärta. “I’ve been there” Jag har aldrig riktigt förstått det uttrycket. Inte förrän nu. För jag är verkligen på en annan plats. En okänd plats där ingen kan göra mig sällskap. Jag tänker på det som en ökenvandring som jag inte kan se slutet på. Jag går och går för jag måste tro på att det finns något annat längre fram. Ibland slås jag till marken av en saknad som får mig att tappa andan. Men det riktigt vidriga varar bara några minuter varje gång.
Många har gjort vandringen före mig och många ska komma efter. Runt omkring mig vandrar andra människor men vi kan inte se varandra. Öknen är för stor och vidsträckt. Då och då får jag en hälsning från någon som säger “Jag är på en likadan plats som du” eller “Jag har varit där du är”. Därför reser jag mig upp och jag fortsätter och jag hoppas att den dagen ska komma då jag kan säga “Jag har varit där” till någon som behöver höra det.

7 kommentarer

  1. Minut för minut. Minut för minut. Minut för minut. Ökenvandring. Nån gång ett skratt. Frodo på Domedagsberget. Ett andningshål en minut. En timme. Tiden går. Vi människor hjälper dig. Verkligheten Där Ute hjälper dig. För att den finns. Ett steg. Ett steg till. Ibland nästan glömma för en stund. Ett steg till.Det kommer att gå. Det kommer att bli så. Du hör någon som säger "I've been there"… och det är din egen röst…Tid tid tid.En varm kram till dig, Miranda.

  2. Det är så fantastiskt att du vill hjälpa mig. Du och alla andra som tar er tid att stötta och trösta trots att ni inte har en aning om vem jag är. Det gör mig varm inuti, mitt i det svåra.

  3. Helt ny på den här bloggen, kunde inte låta bli att läsa nästan alla inlägg på en gång. Vad bra du skriver, gripande och fint. Men jag vill veta mer. Vem var han, vad hade ni för förhållande, vad hände egentligen? Någon gång kanske du orkar berätta. Du ligger i min RSS.Skickar en stärkande kram och hoppas du känner den.

  4. Jag känner ibland att tyngden av förlusten är okej att bära, så länge jag rör mig. Det är när jag sätter mig ner och vilar som jag känner hur oerhört tung den är.Jag hoppas din ökenvandring når sitt slut snart.

  5. Fast, även om det kan vara tröstande att höra någon säga "Ive been there" så kan det även nästan vara provocerande. Ingen kan ju någonsin ha upplevt EXAKT det jag (eller du) upplever. Vi är alla unika, vi har alla olika bakgrund, olika erfarenheter. Därför kan vi inte säga att vi vet hur det är, vi kan bara veta på ett ungefär. All sorg och all smärta är unik. Men man kommer ur den som en bättre människa, på andra sidan.

  6. Jag blir så varm av era kommentarer! Just nu känns alltihop fullständigt meningslöst och jag tycker att jag har förlorat inte bara min vän utan också en stor del av mig själv. Blir jag nånsin glad igen? Sådär ända ner i magen? Men jag tror på tiden och jag tror att det finns en andra sida, även om jag inte kan se den nu.

Lämna ett svar till Sjumilakliv Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.