I februari stod levandet still

Jag hade inte alls tänkt hamna i Västerås. Det bara blev så. På krokiga vägar kom jag 1989 fram till ett sommarjobb på VLT i Västerås. Jag hade då tillbringar tre terminen vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst.

Hur skulle det gå? Jag satt i min vidunderligt vackra lägenhet invid Stadsparken i Jönköping. Såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade plötsligt. Pratade de inte om Västerås?

Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och

själen

skavde mot landskapet så som

en båt

skaver mot bryggan den ligger

förtöjd vid

Träden stod vända med ryggen

hitåt

Snödjupet mättes av döda

strån.

Fotspåren åldrades ute på

skaren.

Under en presenning tynade

språket

En dag kom någonting fram till

fönstret

Arbetet stannade av, jag såg

upp.

Färgerna brann. Allt vände sig

om.

Marken och jag tog ett språng

mot varann.

“Ansikte mot ansikte” ur Den halvfärdiga himlen (1962)

5 kommentarer

  1. Vackert, säger jag också – och undrar med lätt gryende panik var min Tranströmer-samling tagit vägen… *går för att rota i bokhyllan*

    • Åh, vad jag känner igen den känslan. Någon bok man inte kikat i på länge men vet att man har…nånstans….den har väl inte kommit bort?….:-)

Lämna ett svar till medmiranda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.