Hon är jag och jag är hon

Sörja för de sina

Den här våren vandrar jag med Maj. Maj som lämnar föräldrahemmet i Östersund och åker till Örnsköldsvik för att arbeta på konditori. Det är 1930-tal. Hemma finns Erik som hon är kraftfullt förälskad i och han vill ha henne och sedan inte men sedan vill han igen fast när hon är där, vid hans sida, så tycks han tappa intresset igen och hon tillbringar en förfärlig midsommarhelg tillsammans med honom och hans vänner under vilken hon krymper och krymper under hans blick. Duger inte. För prydlig. För lite yppig. För försiktig. Det blir några vändor till. Han vill. Och vill inte. Till slut står Tomas där, 20 år äldre och frånskild, uppvaktar henne, bjuder på mat och snaps en eftermiddag, förför henne. Hon låter det ske. För vad spelar det för roll om inte Erik?

Tomas och hon gifter sig för att hon blev med barn den där eftermiddagen. Maj är 20 år och ungdomen är förbi. Plötsligt är hon ung fru, snart mamma, med en stor familj, en svärmor som inte tycker om henne och en make som visar sig har alkoholproblem. Det är liksom den gamla vanliga historien om en ung kvinna som blir köksslav. När hon väl installerat sig där i lägenheten hos Tomas så gör hon allt man ska. Lagar maten och ordnar bjudningar och när flickan Anita kommer så blir hon väl omskött även om allt i Majs kropp skaver och yrseln är svår och är hon kanske sjuk?

Jag vandrar med Maj och Kristina Sandberg har skrivit in hennes tankar i den berättande texten så att det känns som om jag är hon, hon är jag. Det finns mycket jag känner igen. Den uppgivna, panikslagna känslan som säger att “Nu klarar jag inte mer.” Eller frågan till den för länge sedan förlorade: “Ser du mig nu, ser du vad jag har uppnått? Utan dig?”

Första boken om Maj heter Att föda ett barn. I andra boken, Sörja för de sina, kommer kriget, andra barnet Lasse föds och Tomas får behandling för sin alkoholism. Tomas blir inkallad och Maj ensam med hem och två små barn. Det går sådär och hon har ständigt dåligt samvete för allt hon inte mäktar med, för att hon tappar humöret, för att hon inte räcker till för sina två barn. Hon är ensam. Hon har släkt och vänner men hon är ensam. Ingen har det som hon. Hur är det tänkt att man ska klara? Det är inte tänkt. Det är ingen som har tänkt ut hur en mamma ensam ska klara av att ta hand om flera små barn, trösta dem, hålla dem rena, handla och laga mat, leka med dem, läsa och natta, bära, oroa sig, torka och byta, tvätta och medla. Det ska bara göras. Och Maj gör. Därför att hon måste. Men hon har sina tankar och hon delar dem med mig och jag känner igen mer än jag vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.