En lektion i ödmjukhet

Jag är sjuk. Jag ska inte plåga er med detaljer om hur många olika sorters nässpray och värktabletter jag har provat, hur många paket pappersnäsdukar jag har avverkat, hur många nysningar som kan rymmas på en minut, hur få timmar jag har sovit i rad sedan insjuknandet i fredags eller hur många gånger jag i tysthet, eftersom jag inte har någon röst,  bett om att någon ska komma hit och söva ner mig.

Hittills har det inte kommit någon för att befria mig från mina plågor. Det är väl helt enkelt inte rutin att åka runt och söva ner influensaoffer. Så jag får försöka ta hand om mig själv. Och be om hjälp. Larm på mobilen var sjätte timma för nya febernedsättande värktabletter och var åttonde timma för nässpray. Aktivering av snälla närstående för utryckning till apotek och livsmedelsbutik.  Sms-kontakt med andra influensaoffer för lite “vi sitter i samma förbannade båt”-känsla. Nyponté, Svart vinbärsté, Kamomillté. Med honung.

En ordentlig influensa är en nyttig lektion i ödmjukhet. Ingen chans att ta i lite till, trycka in en punkt till på listan, lägga i överväxeln. För man kliver upp, går på toa, byter vatten i vattenflaskan, öppnar fönstret i sovrummet, bär täcket till soffan och sen är det stopp. “Sitt still!” säger kroppen. Obevekligt. “Andas lugnt för annars får du andnöd” “”Nej, prata inte, var tyst så slipper du kanske ännu en hostattack”

Så jag lyder. Och världen klarar sig utan mig. Det finns andra som tar vid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.