Det som inte går att dela

När tillvaron stegrar sig och livet ställs på sin spets är människan oändligt ensam.

Nej, jag skriver inte för att förstöra lördagskvällen. Lägga sordin på stämningen. Slå omgivningen i huvudet med negativa tankar. Jag skriver för att förstå själv.

Den som oroat sig sjuk över en annan människa och vandrat utanför samma hus kväll efter kväll bara för att kontrollera om lampan är tänd vet att under sådana vandringar är människan outhärdligt ensam.

Den som stått på en solig gård i september och hört  mannen i polisuniform berätta att det ligger ett avskedsbrev på köksbordet däruppe i lägenheten vet att en sådan stund kan ingen i världen dela.

Den som suttit på en hård stol och lutat pannan mot en kropp som är så välkänd men så kall vet att alla försök att beskriva och förklara är dömda att misslyckas för detta kan ingen förstå.

Så förändrades förutsättningen för livet. Kampen för att undkomma ensamheten är över. Det är en lönlös kamp. Ensamheten är själva förutsättningen. Där rör vi oss. Där kan vi mötas. Korta glimtar av gemenskap. Stunder vackra som safirer.

Bilden är tagen av Rob Patrick och hämtad från flickr.com

2 kommentarer

  1. Jag är precis likadan! Jag kan diskutera saker i timmar med mina vänner utan att komma fram till någonting alls. Om jag däremot tar mig tjugo minuter att skriva om det ser jag direkt vad jag tycker, tänker och bör göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.