Det kan alltid bli bättre

Varje år ger jag mig själv en utmaning och det senaste året har jag ägnat åt att se på världen. Visst är det väl lite rörigt va? Nå, det ger bara årets utmaning en extra knorr.

Året 2021 har varit omvälvande. Jag har flyttat från stan och landat hjälpligt i ett liv utan min flock. Jag har skaffat mig ett nygammalt extrajobb och till min förvåning upptäckt att jag trivs utmärkt i vården. Jag har levt tillsammans med min bok i ett års tid och pratat om sorg och förlust med oändligt många människor.

Pandemi och hypokondri

Under detta år, då vi matats med bilden av svensken som arbetar hemma och håller social distans, har den här introverta människan varit mer social än på många år. Jag har inte arbetat hemifrån eftersom det är svårt för den som har ett vårdjobb. Jag har dessutom tagit chansen att träffa så många människor som möjligt och prata om min bok under de perioder då det varit tillåtet.

För en hypokondriker som mig har de två pandemiåren varit som att leva i uppochnervända världen. Vanligtvis upplever jag mig ganska ensam om att ständigt vara medveten om min egen dödlighet och ha koll på den årliga statistiken över sjukdomar, olyckor och dödsfall.

Min metod för att slippa oroa mig för mer eller mindre dödliga åkommor är att räkna på sannolikheten för att just jag ska drabbas. Jag har känt mig lite morbid och därför aldrig pratat särskilt högt om den vanan men ibland dyker det upp någon svart rubrik på löpsedlarna (möjligen skapad av en hypokondrisk löpsedelsmakare på kvällstidningsredaktionen) som säger något i stil med ”Din huvudvärk kan vara cancer”. Då brukar jag le och tänka: ”Välkommen till min värld”.

Men nu?! Hela världen är plötsligt livrädd och hypokondrisk och jag, som alltid har levt med tanken att varje dag kan vara den sista, förstår ingenting. Det är klart att det är farligt att leva. Har alltid varit. Om vi visste hur många bakterier, virus, föroreningar och andra farligheter som finns i luften vi andas, maten vi äter och sakerna vi tar i skulle vi troligtvis aldrig gå utanför dörren. Våra kroppar är sköra och en dag ska vi dö. Men kanske har corona-smittan tvingat den stora allmänheten att faktiskt se människans skörhet och dödlighet. Och om sanningen ska fram så tycker jag om känslan att inte längre vara ensam om min hypokondri.

Hålla sig i nuet

Jag vet inte om det beror på världsläget, pandemihanteringen, börsen, el-priserna, mitt intåg i övre medelåldern, mitt nya liv utan flock eller flödet av idioter på sociala medier, men jag upplever att tillvaron gungar. För att inte svepas överbord håller jag mig i nuet. Varje morgon börjar livet om. Varje kväll tar det slut. Jag kan inte förklara det och jag vet inte hur det går till men så är det. Möjligen har det med mitt vårdjobb att göra.

Vissa kvällar somnar jag nöjd, andra kvällar ligger jag vaken med svåra tankar över det som inte blev eller det som blev fel. Jag överväger att ge upp, sluta försöka, välja en enklare väg, acceptera att jag inte är tillräckligt bra, smart och kunnig. Jag tänker att kanske är det dags att bli realistisk och se sanningen i vitögat: Att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Att jag har fattat så många tveksamma beslut att jag rodnar när jag tänker på det. Att saker jag hoppas ska hända inte verkar komma närmare, utan snarare längre bort. Borde jag inte, när allt kommer omkring, gömma mig någonstans långt under jord?

Varken naiv eller cynisk

Men så snubblar jag över ett citat av den jungianska psykoterapeuten och författaren Marie-Louise von Franz: It’s easy to be a naive idealist. It’s easy to be a cynical realist. It’s quite another thing to have no illusions and still hold the inner flame.

I vården där jag arbetar börjar allt om varje morgon. Varje dag är den andra lik, ändå bär varje dag på en unik möjlighet att göra rätt. Jag är där för att göra dagen bättre för en annan människa än dagen skulle varit om jag inte var där. Det är en stor utmaning. För det mesta blir det bra, men det kan alltid bli bättre.

Jag är ingen naiv idealist och jag vill inte vara en cynisk realist. Jag vill låta min inre låga brinna, trots att jag inte har några illusioner.

Varje dag under 2022 ska jag säga till mig själv, vad det än gäller:

Försök igen – det går bättre nästa gång.

Några tidigare utmaningar:

2021 – Var uppmärksam

2020 – Jag går min väg

2018 – Be the bigger person

2017 – Stay afraid but do it anyway

2016 – Samla, fokusera och sikta väl

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.