Beam me up

Om jag hade en teleportör skulle jag genast teleportera mig till Alingsås. För där bor min brorsa. Ibland nästan dör jag av längtan efter att prata bort några timmar på ett café med honom. Han är klok och rolig. Dessutom är han nog nästan den enda i hela världen som tycker att jag är rolig.

Jag har väntat på teleportören sedan jag såg mitt första Star Trek- avsnitt. Jag är född 1964 och det första Star Trek-avsnittet sändes i september 1966. Det innebär i praktiken att Star Trek funnits i hela mitt liv. Dock minns jag inte mycket mer än Dr Spocks öron och frasen Beam me up, Scotty. Sen förvandlades personerna till ett glittrigt moln som liksom sögs upp i rymdskeppet där de blev sig själva igen. Så otroligt praktiskt!

Nu har mer naturvetenskapligt bevandrade personer i min omgivning upplyst mig om att det krävs lite mer än att jag lär mig säga Beam me up på ett lagom nonchalant sätt. Det sägs till och med att äkta teleportering, det vill säga att förflytta materia eller energi från en plats till en annan, är och förblir en fysikalisk omöjlighet. Materien måste stanna där den är. Kanske är det därför min twittervän @selanna aldrig kommer någonvart med teleporteringsexperimenten i sitt garage. Jag är i och för sig nöjd med att han går sakta fram. Jag vill ju inte att mina molekyler och atomer blir felmixade i processen. Eller kanske till och med ihopmixade med någon annan varelse. Som i filmen Flugan. Det vore ju väldigt opraktiskt att komma fram till Alingsås med sugsnabel.

Nej, jag kanske måste acceptera den fysiska kroppens begränsningar. Vill jag ta mig nånstans får jag snällt ta kroppen med mig och välja ett färdsätt där jag inte behöver dela upp den i molekyler. Som vanligt finns det ingen quick-fix. Eller som det står på en av väggarna på gymet där jag tränar: “There are no shortcuts to anywhere worth going.”

 

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.