Viljan att göra en annan människa väl

For the poor_stevendepolo

Förra sommaren härjade en skogsbrand här i Västmanland av ett slag som vi sällan upplever i vårt land. Uppslutningen och välviljan hos människor i de delar av länet som inte var hotat eller drabbat var fullständig. Det fanns inget slut på viljan att göra insatser och skänka mat, kläder, vatten och annat material. Vi vill hjälpa när katastrofen slår till. Det är välgörenhet i sin allra finaste och varmaste form, viljan att göra en annan människa väl. I ett akut skede av en katastrof är gåvor från privatpersoner värda sin vikt i guld men som system är privat välgörenhet ingen bra lösning. Nu ser vi en flyktingkatastrof av förfärliga mått och viljan att hjälpa väcks. Det är fantastiskt. Men återigen: Välgörenhet kan aldrig vara hela svaret.

Ingen ska behöva bocka och skrapa med foten av tacksamhet över avlagda kläder. Ingen människa ska behöva nöja sig med smulor från den rikes bord. Historiskt sett vet vi vad allmosor gör med mottagaren. Även om vi inte har upplevt det själva så är vi många som har hört mor- och farföräldrar berätta om skammen över att behöva gå till de fina damerna i någon för ändamålet använd gemensamhetslokal och ta emot skavda vinterskor och slitna ytterplagg eftersom pengarna inte räckte. Den skammen är bakgrunden till att vi idag har ett system där barnbidrag ges till alla familjer med barn, utan pekpinnar och utan behovsprövning. Det var ett sätt att ge fattiga familjer ett välkommet tillskott till hushållskassan utan att brännmärka dem. Jag är stolt över det svenska barnbidraget och jag betalar gärna skatt på de pengar jag tjänar så att den som behöver stöd och hjälp kan få det utan att behöva tigga, bli förödmjukad eller tvingas böja sitt huvud i tacksamhet. Jag tror inte en sekund på att de allmänna pengarna inte räcker. För att hjälpa en utsatt grupp behöver man inte ta från en annan utsatt grupp. Det finns andra sätt att omfördela. Andreas Cervenka skriver i SvD idag om hur mycket av våra skattepengar som går till bankerna. Det är en och annan krona:

Att skattebetalarna står redo att rycka in när bankerna spekulerar bort sig är en förmån som enligt en färsk studie från Finansinspektionen var värd i genomsnitt 26 miljarder (!) per år mellan 1998-2014, eller över 400 miljarder kronor. (Förslaget om en bankskatt som skulle dra in fyra miljarder om året framstår som småpengar, ändå blev direktörerna djupt kränkta.)

Andreas Cervenka skriver att kontraktet mellan samhället och bankerna börjar bli moget för en ordentlig omförhandling. Det kanske finns rimligare saker att lägga de gemensamma resurserna på. Eller som Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte saken:

Kunde vi rädda banker kan vi rädda flyktingar.

Andreas Cervenka: Det måste bli ett slut på daltandet med bankerna

Foto: Steven Depolo på Flickr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *