Vi kan göra julen till den fest vi behöver

Flickor bakar pepparkakor till julen

Julen i min barndom var formad av fasta traditioner. Och de handlade väldigt mycket om mat. Traditioner är traditioner men man kan faktiskt göra som man vill.

Julen i mormors kök

När jag var liten var det 1970-tal och lutfiskplankan låg och väntade i brygghuset på att morfar skulle lägga den i blöt på Anna-dagen. Bakdagarna fyllde frysboxen i källaren med vörtbröd, kakebröd, drömmar, lussebullar, brysselkex, kejsarkronor och sandkakor. Mormor och morfar stod tillsammans i köket och malde kött, stoppade julkorv, kokade sylta och rullade köttbullar. Mormors specialmarsipan färgades med karamellfärg och blev jordens finaste konfekt. De vackraste konstverken gjorde mormor genom att kavla många lager marsipan i olika färger, lägga dem ovanpå varandra och skära ut små, perfekta fyrkanter. Vi barn gjorde mest figurer. Jag var bra på grisar med tryne och knorr. Varje år försökte vi göra fåglar. Förebilderna var de rödbröstade domherrarna som morfar matade på fågelbordet utanför köksfönstret. Som jag minns det så lyckades vi aldrig särskilt bra med våra fåglar.

Det handlar om mörkret

Nu är det dags igen. I december går det nästan bara att köpa röda tröjor med glitter på. Latten på fiket är kryddad med kanel och vartenda bakverk smakar pepparkaka och saffran. Alla granar är pyntade med tungt kitsch i guldfärg och i skyltfönstren ligger travar av inslagna klappar. Första advent är startskottet för en slags masshysteri. Då virar vi in hela livet i ljusslingor och frosseriet startar med en knall. Sedan äter vi oss igenom hela december. När vi inte far runt och handlar julklappar som ingen behöver i en ljudstorm av uselt framförda julsånger.

Varför gör vi det? Varför lagade mormor och morfar mat som kunde ha räckt till tio hungriga fotbollslag? I år finns det prognoser som säger att vi kommer att julhandla för runt 80 miljarder kronor. Varför?

Jag tänker att det handlar om mörkret. Hur skulle vi klara av dessa mörka och kalla vintermånader om vi inte fick ha en hejdundrande fest? ”Det finns ingenting som är så effektivt i svåra tider som överdåd.” är ett fritt översatt citat från den underbara Lady Violet Crawley i TV-serien Downton Abbey. När den mörkaste tiden lägger sig över vår del av världen och den allra längsta natten närmar sig så behöver vi tända ljus och samlas kring livets goda. Maten, värmen och samvaron.

I den nordiska vinternatten behövs ljuset

Det här har kloka människor förstått i alla tider. Våra nordiska förfäder ställde också till fest i juletid, det vill säga vid vintersolståndet, när mörkret drog sig tillbaka och ljuset kom åter. På så vis kan man säga att julen i första hand är en helgdag som hör till årstiden. I den karga nordiska vinternatten behövs en högtid som minner om ljus och generositet.

Vårt sätt att fira jul är med andra ord en förvirrad blandning av traditioner och vanor. Den fornnordiska festen vid vintersolståndet har med tiden blandats upp med kristendomens traditioner, med nationalromantiken under 1800-talet och med Disneys tecknade filmer. Det innebär ju, som jag ser det, att vi kan fortsätta att blanda lite som vi vill. Vi kan göra julen till den fest vi behöver. Välja bort traditioner som vi inte gillar eller förstår. Behålla dem som betyder något för oss. Höja glasen mot våra förfäder vid deras midvinterfester och glädjas åt att ljuset kommer tillbaka. I år också.

Krönikan publicerades i VLT inför 1:a advent

Bild: Riksarkivet Norge på Flickr

The Commons-licens

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *