Vi är skapta för att lösa problem

Leonardo da Vincis teckning Den vitruvianske mannen

Mitt liv har lärt mig att när jag blir upprörd över det ena eller andra så är det alltid fruktbart att fundera över min egen del i det hela. Vad är mitt ansvar här? Finns det saker jag kunde ha gjort men som jag inte gjorde? Finns det saker jag borde ha gjort annorlunda?

Jag började sopsortera i början av 90-talet och gör det fortfarande. När mina barn var bebisar använde vi tygblöjor och jag lagade i stort sett all barnmat själv. Barnkläder och annan utrustning har gått i arv från familjer med äldre barn, via oss till familjer med yngre barn. Själv tycker jag förfärligt illa om att handla kläder, vilket gör att jag använder de plagg jag har tills de faller i trasor. Min mormor lärde mig hur man bär sig åt för att aldrig behöva kasta mat och den lärdomen har jag praktiserat under hela mitt vuxna liv.

Vi gick och vi gick och vi gick

De flygresor jag har gjort under mitt 54-åriga liv är lätt räknade, jag är en inbiten tågåkare. När barnen växte upp hade vi oftast bara en bil som min man använde i jobbet. Ungarna och jag åkte buss, tåg och promenerade, så till den milda grad att min äldsta son en dag sa: jag har gått nog! Från 2007 till 2016 levde barnen och jag helt utan bil. Jag veckohandlade till mig och tre tonåringar med en ”dramaten”. Det gick utmärkt. När jag startade mitt företag för några år sedan och det blev nödvändigt för mig att ha en bil köpte jag en begagnad dieselbil, till viss del av miljöskäl. Det visade sig ju sen vara ett miljömässigt felköp men det visste inte jag då.

Det hjälper inte hur jag vänder och vrider på den här frågan så landar jag ändå på samma slutsats: jag har kommit till vägs ände när det gäller min egen privata konsumtion och mitt eget beteende. Som jag ser det så har jag gjort allt jag har kunnat för att spara miljön, utifrån den kunskap och de råd som har funnits tillgängliga. Men det verkar inte ha hjälpt ett dugg. Miljöproblemen och klimatförändringarna skenar, både i hastighet och omfattning. Så vad ska jag göra nu?

Jag hade så väldigt fel

När jag var ung så tänkte jag att den dagen jag har inrättat mitt liv så som jag tycker att det ska vara, då är jag vuxen. Naturligtvis visste jag att det kunde hända oväntade och oplanerade saker, men på det stora hela trodde jag att det var möjligt att organisera sitt liv utifrån en plan och när det arbetet var klart då skulle livet börja på riktigt. Så fruktansvärt fel jag hade. Idag vet jag att livet består av en aldrig sinande ström problem av skiftande svårighetsgrad för mig att hantera. Oftast hinner jag inte bli klar med att lösa det ena problemet förrän nästa uppenbarar sig. Jaha, taket läcker. Nu vill ungen inte gå till skolan. Sen råkar jag backa över dotterns cykel med bilen. Ögoninflammation igen? Och löss? Springmask? Jag vantrivs på jobbet. Men behöver pengarna. Jaså är bilen trasig? Och det kostar allapengarsomnånsinfunnitsihelavärlden att laga?

Och som om det inte var nog så går viktiga människor och dör, vänner sviker och ungarna flyttar hemifrån. Det där sista är förstås bra men fan inte roligt. Ändå har jag hittills löst vartenda problem som jag har ställts inför. På ett eller annat sätt. Jag ger inte upp. Ofta har jag tvingats inse att jag varit på väg åt fel håll och tagit fel beslut, ibland av okunskap och ibland i strid med vad jag egentligen visste. Det är inte bra men det är mänskligt.

Vi löser problem varje dag

Kanske är det samma sak med mänsklighetens liv? Om jag har förstått det rätt så har vi som art funnits i ungefär 2 miljoner år. Tänk vad många problem som har blivit lösta under dessa miljoner år! De individer som har varit bra på att lösa problem och lära sig av sina misstag har överlevt. Ibland har det givetvis blivit fel. Säkert med katastrofala resultat. Vilka individer som fått offra livet för den nya kunskap som lät mänskligheten ta nya steg på vägen vet vi ingenting om. Idag är det vi som står inför ett gigantiskt problem. Och vi vet att vi själva bär ansvar för hur det har blivit.

Det är bra att försöka ta reda vad vi har gjort fel, så att vi slutar med det. Men utöver detta finns det absolut inget fruktbart i att se bakåt och kasta skuld på varandra. Vägen framåt är att lösa problemet. Det kommer att finnas krafter som vill utnyttja situationen för att skapa kaos och katastrof. Det kommer att finnas grupper som inte vill ändra på någonting. Som vill gå mot undergången med förbundna ögon. Men de flesta av oss kommer att vilja lösa problemet. Det är så vi är skapta. Det är så vi lever våra liv, varje dag.

Låt oss fantisera

Kanske kommer det en dag att visa sig att mitt sopsorterande, mitt tågåkande och mitt minimala klädkonto har varit ett avgörande bidrag till planetens överlevnad, även om det inte ser ut så idag. Eller kanske kommer det en dag när de styrande måste gå ut med information om att alla bränsletyper från och med nu är förbjudna och att alla fordon måste ställas av. Det skulle förändra tillvaron och kräva en del uppfinningsrikedom på alla nivåer och i alla branscher.

Jag vet inte hur diskussionerna ser ut i de sammanhang där besluten tas och där kunskapen finns. Hit till min plats på jorden når i första hand dystopiska budskap om hur omöjlig framtiden ser ut, tillsammans med klämkäcka krav på att mamman som just kommit från tåget efter att ha pendlat en timme från sitt heltidsjobb gott kan ta sina tre barn på en Christianiacykel till köpladan utanför stan för att veckohandla till familjen, istället för att ta bilen.

Vi blir dumförklarade. Det är ett misstag.

Bild: Leonardo da Vincis teckning Den vitruvianske mannen utforskar den moderna människans proportioner. Bilden är försedd med CC-licens Public Domain

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.