Ta livet i din hand

DSC_2005_2

I tisdags var jag på smygpremiär på En man som heter Ove. Jag gillade Ove redan när jag läste Fredrik Backmans bok. Kanske för att jag kommer från en släkt där det finns många Ovar. Män med stora hjärtan som aldrig lyckades uttrycka all den där kärleken på annat vis än genom någon slags vresig omtanke. “Kläng inte på soffan, du faller och slår ihjäl dig!” gormade morfar när jag hade bråttom från matbordet. “Jaja”, sa mormor, “skräm inte livet ur flickan.”

Nåväl, när den nyinflyttade grannen Parvaneh till slut lyckas knacka hål på Oves vresiga yttre så finner hon en man tillintetgjord av sorg. “Det fanns inget före Sonja och det finns inget efter Sonja” gör han klart för sin granne och jag tycker med ens att det blir lite svårt att andas där i biografmörkret. För jag vet vad han pratar om.

Naturligtvis hade jag ett liv före. Fullt av flyttar mellan andrahandslägenheter och tredjehandslägenheter i Göteborg, jobb på sjukhuset, pubsittningar, konserter, resor, utbildningar, förälskelser. Men hela tiden den där gnagande undran. Var hör jag hemma? Var finns mina människor? Så kom barnen. Och jag förstod att där mina ungar är, det är där jag ska vara. Jag hade hittat min flock.

Nu ger de sig iväg, en efter en. Jag står bakom deras ryggar och knuffar lite försiktigt. “Gå,” säger jag, “det blir bra.” Och när de berättar att de tänker bege sig till andra sidan jordklotet så säger jag: “Bara åk, gör allt du vill! Men ring mig nån gång.” Sedan måste jag vända mig åt andra hållet och ta reda på om det finns något efter barnen. Naturligtvis finns det något efter barnen!

Jag skalar bort allt jag inte längre behöver göra och hittar till slut en kärna av ren lust. Jag flyter med min nyfikenhet och hittar ett människoöde som inte lämnar mig någon ro. En historia som måste berättas. I nio månader har jag slitit, jublat, förtvivlat, njutit, misströstat, gett upp, tagit nya tag för att jag vet att till slut kommer jag att nå ända fram. Vi kommer att nå ända fram. För jag har ju ett team, vilket är rätt fantastiskt! Till sist kommer vi att veta hur den här berättelsen ska berättas. Och jag kommer inte att ge upp. Jag vet att här finns ett människoöde som måste blir synligt, en berättelse som behöver berättas, en människa som har förlorat sin röst och som vill låna min.

Foto: Giles Cook på Flickr

 

2 Comments

  1. Just så, med barnen. Det är svårt att knuffa även om man vill. Men rätt. Och ont.

    • Det är nog det svåraste jag gjort men jag vet att det är det rätta. Och jag vill ju att de ska gå, ut på sina egna ben.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.