Svenska själar och dess allvar

Boken Korparna av den svenska författaren Tomas Bannerhed

”Den svenska befolkningen tror att läsa böcker ska vara ungefär lika trevligt som att genomgå en koloskopi.”

Orden kommer från en krönika av den amerikanska författaren och radiopersonligheten Garrison Keillor i The Washington Post  efter att årets Nobelpristagare i litteratur hade tillkännagivits. Han fortsätter:

”Svensk litteratur består av små, mörka historier där människor är väldigt tysta och sedan börjar en hund skälla. Därefter sträcker sig någon efter flaskan med akvavit.”

Vi läser för det ska man

Jag kan inte låta bli att skratta högt när jag läser Keillors krönika. Antagligen för att jag tycker att det finns korn av sanning i hans svepande överdrifter. Är vi inte lite väl tunga och vemodiga ibland? Ett plikttroget och hårt arbetande folk som längtar till pensionen och suckar över mörkret och skatterna. Innan vi somnar läser vi lite för det ska man. Inte nödvändigtvis för att vi har lust eller för att det är roligt utan för att det är nyttigt. För den litterärt intresserade utgör Nobelpristagarna en slags att göra-lista över författare man borde läsa, en lista som man aldrig någonsin kommer att nå slutet på och som därför blir ett ständigt dåligt samvete.

Den här sommaren har jag intresserat mig för downsizing-rörelsen. Jag har sett den amerikanska dokumentären Minimalism och läst om människor som gör sig av med allt onödigt och bosätter sig i Tiny Houses. Om jag förstår rätt så är rörelsen till viss del en följd av den ekonomiska krisen i USA som ledde till att människor förlorade hus och arbeten och helt enkelt tvingades klara sig med mindre. Men det är också en rörelse för den som vill lönearbeta mindre och göra mer själv och för den som vill minska sin miljöpåverkan, i klimatkrisens tid.

I den svenska varianten blir glädjen till plikt och smärta

Downsizing-rörelsen har nått Sverige, även om våra kalla vintrar gör det svårt att bo i ett Tiny House året om. Härom veckan hörde jag en radiointervju där ett svenskt par berättade om sitt arbete med att skala ner tillvaron. Reportern frågade vad som varit svårast och svaret blev: ”det var när jag skulle göra mig av med mina böcker och med anteckningarna från min utbildning.”

Jag var just i färd med att ställa in arveglas i det vita hörnskåp som stod hos min mormor och morfar när jag var liten. Onödiga saker men ack så kära. Jag flyttade ganska nyss till en mindre lägenhet och gjorde mig av med massor av prylar i flytten. Det var en lättnad och en befrielse på många sätt. Men jag gjorde mig inte av med saker som jag tycker om. Saker som gör mig glad.

Det slår mig att intervjun jag hörde är ett typiskt exempel på vad som händer när vi svenskar tar oss an en uppgift. De medverkande i dokumentären Minimalism pratade om glädjen och lättnaden de kände när de rensade bort och fick klart för sig vad de verkligen behövde och vad som egentligen var viktigt för dem. Men i den svenska varianten förvandlas alltihop till en sträng lära där målet är att du ska göra dig av med det du tycker bäst om. Det ska vara svårt, det ska göra ont och du ska härdas.

Den svenska själen är marinerad i allvar

Ikväll ska jag se Korparna på bio. När Tomas Bannerhed fick Augustpriset för boken var jag inte intresserad. ”Landsbygd och fåglar, nä det där är nog ingen bok för mig.” Sen läste jag den i alla fall och föll handlöst för berättelsen om Klas och hans pappa Agne. Bonden Agne står för något uråldrigt. Vidskepelse och släkternas gång där man ärver sin lott och inte kommer undan. Agne är besatt av korparna som han tror ska ta hans kalvar. Han är lika besatt av skadedjuren som tar hans grödor och av vädret som också tar hans grödor. ”Det är något som inte är som det ska” säger han. Knackar på barometern. ”Det är något som inte är som det ska.” Det är som om det finns något som ska blidkas. Saker som måste göras. Man får inte slappna av, inte vara glad. Då kan det gå illa.

Jag tror att Tomas Bannerhed har fångat något av den svenska själen i sin roman. Inte så att vi är Agne allihop men det finns någon slags sträng kraft i oss. En kraft som tvingar oss att ständigt vara på vår vakt. Vi får aldrig riktigt slappna av. Och när det blir för svårt så sträcker vi oss efter flaskan med Akvavit.

Här har jag skrivit mer om Korparna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *