Sträck på dig människa!

En hummer

Humrar är äldre än träd, skriver Dr Jordan B Peterson. Ändå är en hummerhjärna förvånansvärt lik en mänsklig hjärna.

Det tänker man kanske inte på när man har köpt sig en hummer till fredagsmiddagen. Man kommer hem, ställer ner sina kassar, går ut i köket och fyller en stor gryta med vatten. Hummern ligger alldeles stilla i sin låda men man vet att den lever för den rörde på sig hos fiskhandlaren. Försökte klippa med de lindade klorna, utan resultat. Kanske har man någon gång hört den ganska spridda uppfattningen att humrar inte kan känna smärta eftersom de har en så outvecklad hjärna. Det är ju tur, tänker man, eftersom humrar kokas levande.

Det verkar nästan som att den har ont

När vattnet har kokat upp lyfter man upp den slöa hummern ur sin låda … och genast börjar flera obekväma saker att hända. Hur slö hummern än har blivit under hemfärden verkar den bli utomordentligt levande när den placeras i kokande vatten. Om man försöker tippa djuret från plastlådan ner i vattnet kan det hända att den stackars hummern försöker klänga sig fast vid lådans kant. Och när man väl fått ner den i grytan och satt på ett lock kan man inte undgå att höra hur hummern skramlar där under för att försöka få bort locket. Med andra ord beter sig hummern ungefär som man själv skulle bete sig om någon släppte ner en i kokande vatten. ”Det finns kockar”, skriver David Foster Wallace som är berättaren av den historia som jag återgett här ovanför, ”som helt enkelt lämnar grytan och går in i ett annat rum med ett tidtagarur för att inte återkomma förrän hela processen är över”.

Vi har mer gemensamt än man kan tro

Dr Jordan B Peterson beskriver hur humrarna lever, där nere på havets botten: De behöver ett tryggt och säkert hem där det finns bra möjligheter till jakt och matsamlande och där de kan ömsa skal i lugn och ro. Vissa platser där på havsbotten är bättre än andra och dem blir det strid om. Vinner gör den hummer som lyckas placera sig högt i hummerhierarkin. Humrarna gör upp om sin inbördes placering genom att slåss. Ibland räcker det att den starkare hummern sträcker på sig och klapprar med klorna för att en svagare hummer ska backa, men oftast blir det en strid på liv och död. Huruvida en hummer är självsäker eller kryper undan har att göra med två kemikalier i hummerhjärnan: serotonin och oktopamin. När en hummer har förlorat en fajt sjunker serotoninhalten i hummerns hjärna. Men om man tillför serotonin kommer hummern att sträcka på sig, ta upp striden igen och slåss längre och hårdare. En låg serotoninhalt resulterar däremot i, skriver Dr Peterson: ”en synligt besegrad, hukande, hämmad, modlös, undanglidande hummer, en typ som med stor säkerhet hänger i gathörnen och försvinner vid minsta tecken på problem.”

Vänta nu, vad är det för kemisk substans som verkar saknas eller vara för låg i hjärnan hos människor som drabbats av depression? Just det, serotonin.

Det handlar om att ta sitt ansvar

En stark och serotoninstinn hummer går upp på bakbenen, sträcker på sig, skjuter ut bröstet och klipper med klorna. Dr Peterson skriver: ”Att sträcka på sig och skjuta tillbaka axlarna innebär att acceptera livets fruktansvärda ansvar, med öppna ögon. Det innebär att stå ut med bördan av människans självmedvetna sårbarhet.” Han fortsätter: ”Så, var noggrann med din hållning. Sluta att huka och smyga omkring. Säg vad du tycker. Lufta dina önskningar som om du hade rätt till dem. Gå stolt med blicken framåtriktad. Våga vara farlig. Tänk dig att serotoninet flödar och njut av dess lugnande inverkan. Hämta inspiration hos den segerrika hummern med dess 350 miljoner år av praktisk visdom.”

Ett motgift mot kaos

Jag är fånigt förtjust i den första regeln i Dr Petersons bok 12 Rules for Life – An Antidote to Chaos. Jag tror att han har helt rätt i att hållningen är avgörande. Förmågan att finna styrka även i de mest hopplösa av stunder och agera som om man inte var bruten och besegrad, trots att man kanske är just det. En av mina favoriter bland de senaste årens TV-serier är Vikings och efter fyra och en halv säsong är Ragnar Lothbroks första hustru Lagertha den stora behållningen. Hon gör allt hon kan och behöver och hon ber inte någon om ursäkt. Hon brukar jorden, älskar sin man, uppfostrar sina barn och är en hjälte på slagfältet. När Ragnar kommer hem med en andra hustru reser hon sig helt enkelt upp och går sin egen väg. Ragnar tycker att de kan leva ihop alla tre: han, hon och Asloeg, men Lagherta säger: ”Jag älskar dig mer än livet men det här kan jag inte stå ut med. Jag måste ge mig av.” Och hon ger sig av. Går sin väg. Sårad men stolt. Finner nya vägar. Lever sitt liv, trots allt.

Livet är ditt

Jag tänker ibland att vi har glömt bort hur man slåss. Vårt behov av bekräftelse har fått oss att bli överdrivet beroende av hur andra människor ser på och behandlar oss. Och när vi blir illa behandlade så varken slåss vi eller går vår väg med huvudet högt. Istället låter vi oss förvandlas till offer och får för oss antingen att vi förtjänar att bli illa behandlade, vilket aldrig är sant, eller så förvandlas vi till en besegrad, hukande, hämmad, modlös och undanglidande figur för att vi hoppas att vi på något bakvänt sätt ska få upprättelse genom att väcka medlidande. Vilket aldrig fungerar.

Så ta ett djupt andetag, sträck på dig och skjut axlarna bakåt. Livet är ditt och du har bara ett.

Foto: Tup Wanders på Flickr under CC-licens

Jordan B Peterson

Consider the Lobster av David Foster Wallace, publicerad i Gourmet i augusti 2004. Senare publicerad i en essäsamling med samma namn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.