Platsen jag ärvde

När mitt liv blir för överväldigande så virkar jag. Till exempel en snöstjärna. Jag minns när jag satt vid köksbordet i radhuset och virkade. Virkade , virkade, virkade varv efter varv på mössor och handledsvärmare med ångesten rivande i kroppen. Så länge jag höll händerna sysselsatta. Så länge jag var tvungen att hålla ögonen på maskorna och siffrorna i huvudet. Så gick jag inte sönder.

…fyra stolpar byt färg två stolpar byt färg arton stolpar minska antalet maskor genom att virka ihop den fyra sista stolparna på föregående varv till två börja varv åtta med färg ett…

Jag har länge tänkt att det handlar om handarbetandets krav på närvaro. Om du ska lyckas hålla koll på vad du gör så kan du inte låta tankarna vandra för mycket. Det blir en vilsam form av intensiv koncentration. Som en slags meditation kanske. Har jag tänkt. Men jag börjar tro att det är mer än så. Det har något med rötter att göra. En nedärvd hemvist. För ett litet tag sedan såg jag dokumentärfilmen Yarn. Den porträtterar fyra kvinnor som på olika vis arbetar med garn och handarbete som konstform. Tinna från Island är garngraffitikonstnär och hon sa något som jag inte kan glömma:

Det är förvånansvärt många kvinnor som kan handarbeta konstnärligt på olika vis, helt vanliga kvinnor, och ingen lägger någon större vikt vid det.

Min mormor Inga blev 87 år. De sista åren såg hon illa, rörde sig enbart med stor möda, baka och laga mat hade blivit för jobbigt men hon stickade strumpor till sina barnbarnsbarn. Hemma hos oss hade MormorIngaStrumporna en alldeles särskild laddning. Jag tror att mina ungar upplevde att de värmde lite bättre än köpestrumporna. Andra ungar, som inte hade någon strumpstickande mormor Inga, kunde sucka hänfört över fyrverkeriet av färger i raggsockslådan och för mina ungar var det en ritual i vinterpåklädningen. ”Nu tar jag på mig MormorIngaStrumporna!” deklarerade de där de satt med vinterkläderna som ett berg runt sig på hallgolvet.

Så nu, när livet blir för överväldigande, så handarbetar jag. Virkar snöstjärnor och sätter upp den med dubbelhäftande tejp på mina fönster. I den märkliga stillheten i mormors och morfars gula hus gick mormor och jag på skattjakt i den stora garderoben i TV-rummet. Den var så stor att man hade kunnat gå in i den om den inte hade varit fullproppad med garnpåsar och knyppeldynor och så alla dessa sköra små kartonger med snirklig text på locket. De liksom vinglade när man lyfte ner dem från hyllan och i dem fanns spetvirkningar med den allra tunnaste virknålen och det allra finaste garnet. De kom alla från en släkting till mormor som jag glömt namnet på.

Min mormor Inga ville bli syslöjdslärarinna. Jag är inte helt säker på varför det inte blev så. Kanske fanns det inga pengar till studier i kamrersfamiljen vid Järntorget. Kanske var det aldrig en möjlig tanke för hennes föräldrar. Kanske sa hon aldrig vad hon ville. Kanske gav hon upp för lätt. Istället jobbade hon som telefonist, jag tror att det var på Hasselblads. Sedan träffade hon morfar och när de gifte sig förlorade hon telefonistjobbet. Jag vet inte om mormor trivdes med hemmafrulivet men jag vet att hon gjorde det som krävdes av henne. För oss var hon navet. Eller kanske mest för mig. Kanske handarbetade hon också extra ihärdigt när livet blev för överväldigande. Kanske var det just detta hon lärde mig över knyppeldynans förvirrande myller av spolar, virknålen som blev sträv av mitt krampartade grepp och stickningens många tappade maskor.

Mina virkade snöstjärnor och stickade raggsockor har osynliga rötter som förbinder mig med något som inte går att se eller ta på. En plats som jag ärvt. En märkvärdig stillhet. Ljudet av moraklockans pendel. Mormors mjuka händer över mina. Mormors röst invid mitt öra. Stick in nålen hämta garnet dra igenom lägg garnet ett varv runt nålen stick in nålen igen hämta garnet dra igenom….

Nu virkar jag på egen hand. Mumlar virkningens steg tyst för mig själv. Det blir till en besvärjelse. När mitt liv blir för överväldigande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *