Om att stänga in sig ensam i ett rum

I en annan och avlägsen tid funderade jag då och då på hur det skulle vara om jag kunde höra andra människors tankar. Det var en kittlande och lite lockande tanke men jag kom gång på gång fram till att det troligen inte skulle vara nyttigt för min sinnesfrid, främst utifrån vetskapen om vad som ofta försiggår i min egen hjärna. Ryggmärgsreaktioner på andra människors beteende (måste du gå precis framför mina fötter?), på deras utseende (inte kammat sig idag nä) och åsikter (du är verkligen helt dum i huvudet). Den malande rösten som oavbrutet talar om att allt kommer att gå åt helvete (jag är en bluff, jag har cancer, eller MS, allt jag gör är skit, alla är dumma i huvudet, samhället går i bitar och världen håller på att gå under). Jag tror helt enkelt att vårt eget hjärnkaos räcker mer än väl för oss och att en av livets stora utmaningar är att hantera det inre kaoset så att livet ändå blir okey och kanske till och med njutbart.

I en tid då alla kan publicera sig på nätet har vi möjlighet att konstruera en bild av oss själva som lyckliga, vackra, framgångsrika och älskade, att skapa en bild helt utan skuggor och sprickor. Samtidigt kan vi offentligt häva ur oss obearbetade åsikter och ryggmärgsreaktioner utan att behöva tänka efter en sekund. Tillsammans blir det som att möta en person med ett perfekt yttre och samtidigt från samma person höra en ocensurerad flod av hat, undergångsvisioner, oro, avund och ilska. Gånger många tusen. Jag vet inte om det är bra. Jag tror inte det. Det finns en mängd undersökningar som visar att när vi människor tänker så är vi lata. Vi väljer att tro på och tycka det som ligger närmast till hands. Och det är oftast fel i den meningen att det bygger på fördomar och förhastade slutsatser. Den som är nyfiken på det här kan till exempel läsa Thinking, Fast and Slow av Daniel Kahneman, psykolog som 2002 fick Nobelpriset i ekonomi för sitt arbete om psykologisk ekonomi.

Nu kan det ju låta som om jag tycker att vi inte ska prata om saker. Det tycker jag visst att vi ska. Men jag efterlyser lite eftertanke. Lite bättre balans mellan den fläckfria bilden och avgrunden av obearbetade känslor och åsikter som vi bara häller rakt ut över våra medmänniskor.

Kanske skulle vi då och då behöva stänga in oss ensamma i ett rum och tänka efter.

År 2006 gick Nobelpriset i litteratur till den turkiske författaren Orhan Pamuk ”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”. I sin Nobelföreläsning sa Pamuk att litteraturens uppgift idag framför allt är att undersöka och berätta om mänsklighetens grundläggande rädslor: rädslan att lämnas utanför, rädslan att inte räknas och känslan av att vara värdelös. När de rädslorna får styra så blir vi upptagna av kollektiva förödmjukelser, vår egen sårbarhet, vår svaghet, våra känslor och av att klaga på de förolämpningar som vi anser oss utsatta för.

Jag tror att i tider av oro behöver vi vända oss inåt och bakåt. Inåt oss själva och bakåt till dem som gått före oss. Vi är inte den första generationen. Människan har stått inför stora utmaningar tidigare i historien och varit tvungna att tänka efter, väga för och emot, resonera, försöka förstå sig själva och ta beslut. Ibland har det gått bra, ibland inte. Det kan vi lära oss av. Och skönlitteraturen är en värdefull källa till kunskap om oss själva. Pamuk säger:

”Att vara författare innebär för mig att erkänna de hemliga sår som vi alla bär inom oss, sår så hemliga att vi knappt är medvetna om dem, och att tålmodigt utforska dem, se dem och känna dem. Det är min uppgift att göra dessa sår till mina och denna smärta till min och att använda alltihop i mitt skrivande. En författare måste berätta sådant som alla vet men som de inte vet att de vet.”

Pamuk har kämpat med två stora utmaningar i hela sitt vuxna liv: känslan att livet pågår någon annanstans där han istället borde vara och rädslan för att inte vara autentisk som författare, att inte duga, inte hålla måttet. Och det är dessa två stora sår som han använt i stort sett hela sin författargärning till att utforska och hantera. Efter många års arbete är han övertygad om att han delar de utmaningarna med de flesta människor. Jag tror att det stämmer. Dessutom lever vi i ett samhälle som aggressivt uppmuntrar just dessa känslor. Den som kan se igenom sitt Instagramflöde med bilder där vackra människor tränar yoga på en varm strand, äter god mat i fina vänners lag och inreder sitt 1700-talshus med tidstrogna detaljer utan att få en känsla av att livet nog pågår någon annanstans och är till för andra, bättre människor är troligen gjord av sten.

Jag måste ta mig dit där livet pågår.

Jag måste bli en annan och bättre människa.

Så kan det kännas.

Pamuk säger: ”När ett helt samhälle agerar som om det viktigaste målet i livet är att vara lycklig, kan det då inte vara värt att försöka ta reda på om sanningen är det rakt motsatta?”

Vadå, att målet med livet är att vara olycklig? Nej, jag skulle vilja omformulera Pamuks mening något: När ett helt samhälle agerar som om det viktigaste målet i livet är att visa att man är lycklig, kan det då inte vara värt att försöka ta reda på om sanningen är det rakt motsatta? Kanske pågår livet just precis här där jag är. Kanske finns lyckan överallt och ingenstans och när den kommer så är det oftast som en överraskande strimma av sol. Det är sådant man kan försöka ta reda på när man stänger in sig i ett rum med böcker, tankar, papper och pennor.

Pamuk avslutar sin föreläsning med att försöka svara på den absolut vanligaste fråga han får som författare: Varför skriver du? Hans svar är stor litteratur.

Jag skriver eftersom jag har ett medfött behov att skriva!

Jag skriver för att jag inte kan ha ett normalt arbete som andra människor.

Jag skriver för att jag vill läsa sådana böcker som jag skriver.

Jag skriver för att jag är arg på er alla, arg på varenda människa.

Jag skriver för att jag älskar att sitta i ett rum hela dagen och skriva.

Jag skriver för att jag bara kan delta i livet genom att förändra det.

Jag skriver för att jag vill att andra, allihop, hela världen, ska veta vilken sorts liv vi levde och fortsätter att leva i Istanbul, i Turkiet.

Jag skriver för att jag älskar lukten av papper, penna och bläck.

Jag skriver för att jag tror på litteraturen mer än jag tror på någonting annat.

Jag skriver för att det är en vana, en passion.

Jag skriver för att jag är rädd för att bli bortglömd.

Jag skriver för att jag gillar den ära och det intresse som skrivandet medför.

Jag skriver för att vara ensam.

Kanske skriver jag för att jag hoppas kunna förstå varför jag är så väldigt, väldigt arg på er alla, så väldigt, väldigt arg på allihop.

Jag skriver för att jag gillar att läsas.

Jag skriver för att när jag har börjat en roman, en uppsats, en sida, vill jag avsluta den.

Jag skriver eftersom alla förväntar sig att jag ska skriva.

Jag skriver för att jag har en barnslig tro på bibliotekens odödlighet, och på hur mina böcker står där på sin hylla.

Jag skriver för att det är spännande att göra om livets skönhet och rikedom till ord.

Jag skriver inte för att berätta en historia, jag skriver för att skapa en historia.

Jag skriver för att jag vill fly från en förödande känsla av att det finns en plats jag måste gå till men som jag – precis som i en dröm – aldrig lyckas nå.

Jag skriver för att jag aldrig har lyckats att vara lycklig.

Jag skriver för att vara lycklig.

Varför gör jag det jag gör? Det finns inte ett svar utan hundra, kanske tusen. Men jag tror inte att jag får veta dem om jag inte stänger in mig ensam i ett rum.

Källor:

Nobel Lectures from The Literature Laureates, 1986 to 2006: Orhan Pamuk, My Fathers Suitcase, 2006

Thinking, Fast and Slow: Daniel Kahneman, 2011

Foto: aiwells på Flickr under CC-licens

5 Comments

  1. Bra skrivet Anna. Jag brukar också reflektera över människors sårbarhet och fasad.

  2. Den här texten och dessa tankar och reflektioner du delar med dig av har jag nu läst säkert 5 gånger om. Och jag är fortfarande inte ”färdigläst”.
    Jag kommer att återvända till denna text igen. Den ger mig oanade skatter i orden och däremellan.
    Tack <3

    • Åh, nu blev jag väldigt glad! Precis så önskar jag ju att mina texter ska fungera, som tankeväckare. Tack själv <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *