När världen brinner

Canadair CL 215 Vattenbombplan som bekämpar skogsbrand

Jag slår på TV:n och ser en ung reporter stå framför ett av de italienska vattenbombplan som landat på Örebro flygplats. Hon beskriver hur de fungerar och jag minns hur vi såg planen flyga fram och tillbaka över Västerås för fyra år sedan. Hur de sänkte sig över Mälaren och fyllde sina tankar med vatten och sedan flög tillbaka för att bekämpa den skogsbrand som härjade som ett rasande vilddjur några mil norrut. Själv arbetade jag som kommunikatör i stadshuset. Den stickiga röken som drev in över Västerås skapade undergångsstämning.

Det börjar med en het vind

Senare använde jag händelserna i Västmanland 2014 i det bokmanus som jag just nu förbereder för utgivning:

“Det är en varm sommar. Mitt rum i stadshuset är svalt men när jag kommer ut slår hettan emot mig. Jag har fått för mig att jag ska virka klart en gardinkappa som min mormor Inga hjälpte mig att påbörja för kanske 25 år sedan och som, sedan barnen kom, följt med i våra flyttar men inte utökats med en enda maska. Men nu ska det ske och jag parkerar min blå cykel på det kullerstenslagda torget i den äldre delen av staden för att göra ett besök i garnaffären vid bron. Affären ligger i ett grönt trähus och består bara av ett litet rum fyllt från golv till tak av färgglada garnnystan. Det tar en stund att hitta precis rätt nyans och grovlek på virkgarnet, eftersom det märke som mormor använde har slutat tillverkas för länge sedan, men till slut anser butiksbiträdet och jag att vi lyckats komma så nära det går så jag betalar och tackar för mig. En liten klocka plingar när jag öppnar butiksdörren och kliver ut på gatan. När jag låser upp cykeln blåser en vind upp i mitt ansikte. Inte varm. Mer het. Som om någon blåser i mitt ansikte med en hårfön. Jag får en obehaglig förnimmelse i magen och det känns tungt att andas. Jag cyklar hemåt så fort jag kan. Några mil norrut härjar en skogsbrand.

Undergångsstämning

När jag kliver ut genom ytterdörren nästa morgon känner jag lukten av brandrök i luften. Det är fruktansvärt varmt och den heta vinden från igår virvlar runt mig, rister i parkens träd och blåser upp löv och grus från gången jag går på. Fontänen i mitten av parken, där ungar och hundar brukar leka i vattenstrålarna, är tom och torr. I stadshusets korridorer råder en febrig aktivitet. De kommunikatörer som är i tjänst, och även en hel del som har semester, vill åka till det presscentrum som öppnats för att hantera det nu ganska kaotiska läget i skogsbranden. Webbplatser kraschar, oenighet råder om vem som ska göra vad, spretande budskap går ut samtidigt som människor i samhällen nära branden ska förberedas för eventuell evakuering. Någon gång på förmiddagen vänder vinden och svart brandrök väller in över centrum och stadshuset. Branden beter sig som ett rasande odjur och räddningsledningen ber om hjälp utifrån. Vattenbombplan från Frankrike och Italien börjar flyga mot Västmanland. Allt går fruktansvärt långsamt, allt utom lågorna som sprider sig med hjälp av den hårda fönvinden.

Jag är skräckslagen. Jag sitter i mitt rum i stadshuset och är livrädd. Jag andas in den stickiga luften som sipprar in i rummet och försöker att inte tänka på att elden sprider sig åt mitt håll. Jag ringer mina sommarlediga ungar och ber dem hålla sig inomhus med stängda dörrar och fönster. Jag fokuserar på mailen som droppar in i en aldrig sinande ström från länsstyrelsen och från presscentret vid brandområdet, jag följer medias rapportering, publicerar korrekta och lugnade texter på webbplats och sociala medier och andas i fyrkant. När det inte hjälper andas jag in och håller andan medan jag räknar till tio. Sedan blåser jag ut lågan på ett inbillat ljus med en lång och stadig utandning. Krampen i bröstet släpper något och jag kan gå och ta en kopp kaffe tillsammans med de få kollegor som är kvar i stadshuset.

Räddningen kommer…

På kvällen sitter jag framför min laptop hemma vid köksbordet och följer vattenbombplanen på flightradar24 och ser hur de sakta förflyttar sig över Europa och upp mot Sverige och Västmanland. Jag kan inte släppa de små planen med blicken och jag sover ingenting den natten. Senare, när jag ser planen flyga fram och tillbaka mellan Mälaren och brandområdet för att hämta vatten känns det som om jag ser gula, räddande änglar på himlen och när lokaltidningen rapporterar att branden krymper skriver jag på Facebook: Så lättad att jag blir tårögd. Hoppas att det håller!

… men jag är fortfarande rädd

Det gör det och fem dagar senare är branden under kontroll. Men jag fortsätter att vara rädd. De gula räddande änglarna flyger hemåt och jag undrar varför ingen annan ser att vi står mitt i jordens undergång. Varje morgon vaknar jag och jag ser ut genom fönstret och en del av mig ser att allt är som det ska. Gröna träd och sol och blå himmel eller kanske regn och en grå himmel men begripligt och välbekant. En annan del av mig ser bara kaos. Som om det bakom allt det lugnande och välbekanta finns en annan verklighet som jag ser med ett annan slags ögon. Där ligger alla hus i ruiner och himlen är flammande röd. Där blåser en het vind bort allt hopp i virvlar av grus och sand. Där springer skrikande, sårade människor mot en räddning som inte finns. Där vrålar vilddjur i fjärran. Och nånstans därute finns alla de jag älskar men jag vet inte var de är eller hur jag ska hitta dem. Jag vet ju att det inte är sant. Men jag är så fruktansvärt rädd. Jag letar fram en anteckning jag gjort efter att ha sett en TED-föreläsning med författaren Andrew Solomon där han säger:

Tala om för mig mig att jag måste vara deprimerad i en månad och jag svarar: ”Om jag säkert vet att det är över efter en månad så går det.” Men om du säger: ”Du måste ha akut ångest i en månad”, så skär jag hellre upp mina handleder. Ångest är som känslan du får när du är ute och går och så halkar du eller snubblar och marken rusar mot dig, men istället för att känslan varar en halv sekund så varade den för mig i sex månader. Jag var rädd hela tiden men jag hade ingen aning om vad jag var rädd för.

Jag läser raderna igen och igen och känner mig lite mindre ensam. Han vet, tänker jag, han vet hur det är. Men jag ska fan inte skära upp mina handleder!

Det ska ta lång tid för mig att förstå vad det är som händer med mig den här sommaren. Jag vet inte om det någonsin kommer att bli helt begripligt. Kanske handlar det om att jag får en glimt av hur farligt det faktiskt är att leva.”

 Foto: Robert Taylor på Flickr under CC-licens

Andrew Solomon: Depression, hemligheten vi delar

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.