Medelålderns fem floder

När jag vaknar med ryggont och någon slags mental baksmälla efter en helg med intensivt umgänge med ungarna så har jag mest lust att stanna i sängen. Stirra i taket, förbanna min klena rygg och lyssna på hur tomt och tyst det är i mitt hem. Ibland kan det vara alldeles nödvändigt.

Men jag kan också tvinga mig upp, ta två alvedon och en ipren, göra kaffe, klä mig i mina bekvämaste kläder och ta en snabb promenad i solskenet. Låta tårarna forsa bakom solglasögonen. Berätta för mig själv igen hur mycket jag älskar mina ungar och hur tomt det blir när de ger sig iväg. Tala om en gång till hur ensam jag känner mig utan min flock och hur svårt det är att hitta en ny riktning. När jag kommer hem kan jag duscha och tvätta håret noga, smörja in mig med lotion som luktar vanilj och följa rådet från den rara kvinnan på Kicks som hjälpte mig att välja make up-färger: ”Jag säger inte det här för att du ska köpa mer smink av mig utan för att jag också är medelålders: Du ska använda smink varje dag, även om du inte ska träffa en enda människa. Det kanske låter fånigt men det får dig att tycka bättre om dig själv.”

Kroppen gör ont för att den har gjort tjänst. Den är sliten och ärrad. Tårarna som forsar bakom solglasögonen är ren kärlek. Jag befinner mig i övergången från en tillvaro till en annan och jag är vilsen. Jag letar efter andra som går igenom samma sak. Självklart finns det en Facebooksida. Den har 4 367 medlemmar. Mycket av det som avhandlas där handlar om klimakteriets fysiska och psykiska symtom och vilka medikamenter man kan använda för att få bukt med dessa. En och annan utropar att de vill ha tillbaka sitt liv, sin kropp och sin ungdom. Det är en förståelig önskan men fåfäng. Livet går som bekant aldrig baklänges. Många vittnar om svårhanterlig ilska och obegripliga gråtattacker. Självklart kan det bero på hormoner som löper amok i kroppen men jag undrar om det inte till lika stor del handlar om känslor som måste ut innan man kan finna sig tillrätta på nästa strand.

Vi är ju inte den första generationen människor på jorden. Andra har gått före och upplevt, känt, tänkt och försökt hitta vägar. Det finns vittnesmål och berättelser att vända sig till. Och om man låter bli att läsa bokstavligt så kan till exempel de forntida myterna funka rätt bra som symboliska berättelser om människolivet. I den grekiska mytologins dödsrike finns det fem floder. Först skeppas de döda över floden Styx i en gisten båt av färjkarlen Karos. På andra sidan Styx finns en melankolisk äng med vita blommor. Floden Acheron kallas suckarnas flod. Den är dyster och sorglig med grumligt och bittert vatten. Phlegeton är en eldflod med flammande svavel. Cocytus är en ström av gråt och klagan, medan Lethe slutligen är den barmhärtiga glömskans flod. Tänk om den forngrekiska myten om färden till dödsriket i själva verket handlar om människolivets stora förändringar? De många övergångarna från en tid till en annan som varje långt människoliv innehåller? Så när den medelålders kvinnan drabbas av oresonlig ilska för att skoaffären inte saluför svarta skosnören i rätt längd till hennes kängor kan hon tänka ”Aha, idag simmar jag visst i Phlegeton, eld och svavel överallt.” Eller när hon brister i gråt för att hon ser en liten linhårig pojke i sandaler och shorts. ”Jaha, så jag färdas på Cocytus idag. Bäst jag tar med extra näsdukar till jobbet.” Kanske vet hon inte riktigt vad känslorna kommer ifrån och kanske spelar det inte heller någon roll. De är känslor och de måste kännas. Och om hon badar tillräckligt många gånger i Lethes vatten av barmhärtig glömska så kanske den vassa sorgen till slut förvandlas till mjuka och värdefulla minnen som hon kan ta med sig till sin nya tillvaro.

Foto: Richard Meutstege på Flickr under CC-licens

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *