Livet blir stort därför att det är så oändligt litet

Ni vet, först var det stenålder. Inget språk. Ingen etikett. Vi slogs och åt och knullade för ren överlevnad. Sen uppfann vi verktyg och sen hjulet och började samarbeta. Sakta blev vi olika kollektiv som vandrade runt och bråkade med varandra men inåt byggde vi samhällen och med tiden riken. Lite varstans gick det över förväntan. Där skapade vi ordning och rättvisa, i alla fall för vissa. Tankar kläddes i språk och känslor i konst. Vi höjde oss över oss själva. Vi blev något annat än djur, intalade vi oss. Men det visade sig vara svårt att hålla kvar den där upphöjdheten. Snart trasades de nya samhällena sönder av maktstrider och avundsjuka. Kulturer steg upp ur dyn, blomstrade, födde kloka människor med stora tankar, gjorde vackra framsteg, föll offer för lögner och korruption och sjönk tillbaka ner i dyn.

Vid medeltiden vad det mesta dy, åtminstone i Europa. När vi inte dog i farsoter eller hade ihjäl varandra i striden om den rätta tron så arbetade vi ihjäl oss. Och om vi inte arbetade ihjäl oss så svalt vi ihjäl. Såvida vi inte tillhörde den lilla elit som sakta men säkert hade lagt under sig de så kallade produktionsmedlen. Vilket i de flesta fall betydde att de ägde arbetskraften. För sådär en trehundra år sedan fick arbetskraften nog och gjorde revolution under ord som frihet, jämlikhet och broderskap. Nu skulle vi alla bli likar. Arbetskraften skulle bildas och bli människor istället för kreatur vars uppgift var att föda fram ännu mer arbetskraft och sen arbeta ihjäl sig. Vi fick demokrati och rösträtt och reglerad arbetstid och socialförsäkringar och sjukvård för alla. Vi fortsatte att kriga en del men efter 1945 skulle det vara slut med det. Den moderna och logiska människan i det rättvisa och jämlika samhället var född. Nu kunde det bara gå uppåt och framåt. Det kunde bara bli bättre. Jaja, beskrivningen är kanske aningen summarisk och förenklad men ni fattar tanken. Vi som föddes på 1960-talet föddes till den bästa av världar och vi fick veta att allt var möjligt. Vi skulle befolka universum planet efter planet, utrota världssvälten och skapa fred på jorden. Allt annat vore ett misslyckande.

Jag har just läst Dmitrij Gluchovskijs senaste roman Future. Gluchovskij är författaren bakom den kultförklarade romanen Metro 2033 där huvudpersonen Artyom kämpar för att överleva i resterna av Moskvas tunnelbana efter ett globalt kärnvapenkrig. Future är en tegelsten på 661 sidor om ett Europa där den som följer reglerna inte dör. Man har helt enkelt lyckats ta fram ett vaccin mot åldrande och de som vaccineras blir runt 30 år och åldras sedan inte mer. Nu är Europa akut överbefolkat och strikta regler för barnalstrande har införts. Helst ska inga barn födas alls. De som envisas med att ändå vilja ha barn faller under Lagen om val. De har ett antal veckor på sig att registrera graviditeten och välja vem av föräldrarna som ska offra sin odödlighet för att barnet ska få födas. Den valda föräldern injiceras med en så kallad accelerator som sätter igång åldrandet och som ger en ungefärlig återstående livslängd på tio år. Huvudpersonen i Future är 717 och han ingår i Falangen, en statlig styrka vars uppgift är att leta upp de föräldrar som inte registrerat sina graviditeter och som gömmer sina barn. När de blir upphittade tvångsinjiceras de med acceleratorn och deras barn placeras på internat där de lärs upp till nya soldater i Falangen.

Hur funkar det här med odödlighet då? Nja, sådär. Jag ska inte berätta för mycket utan bara säga att hela historien ger ett intressant perspektiv på vad som är framsteg. Gluchovskij har berättat i en intervju att han fick den första idén till Future när han ställdes inför tanken på att bli förälder som tjugoårig student. Han berättar:

”Jag förstod inte alls vad det innebar att byta ut sitt liv för någon annan, att ge upp sin egen ungdom för att ta hand om ett annat liv.”

Idén levde i honom och när han och hans fru fick barn tio år senare var berättelsen redo att bli skriven. På sidan 573 beskriver han det som får hela tanken på en statiskt befolkning som lever i oändlighet att falla i bitar:

”Jag vet inte själv när det här byltet växte samman med mig. Det går inte att peka på en bestämd dag. Det pågick natt efter natt, gråt efter gråt, blöja efter blöja. När man ser på det utifrån ser det ut som barnet förbrukar sina föräldrar, tär på deras nerver, ork och liv för sin egen skull, och när de är slut kastar det helt enkelt den uttjänta pappan och mamman på soptippen, och så var det med det. Inifrån ser det helt annorlunda ut: det äter inte upp en, tvärtom ger det en näring. Och varje minut som man tillbringar tillsammans med det förvandlas inte alls till gul avföring och smuts. Jag hade fel. Varje timme samlas upp i barnet, förvandlas till tusentals celler som får det att växa. I barnet kan man se all sin tid, alla sina ansträngningar – där är de ju, de har inte alls försvunnit. På så vis består ju barnet av en själv, och ju mer man ger av sig själv, desto mer kommer man att hålla av det. Det är konstigt. Man tror inte på det förrän man själv har prövat på det.”

Så vad är bättre? Hur blir världen bättre? Jag tror att det beror på vad man menar med världen. Den stora världen, jordklotet med allt sitt liv, är stor och obegriplig. Under lång tid spelade det inte så stor roll för vi levde i det som var nära. Så är det inte längre. Nu förväntas vi förstå och ta ansvar för det mesta som händer i världen. Och de som vill ge oss just sin bild av världens händelser och skeenden är många och sluga. I en tillvaro där opinionsbildning har blivit viktigare än fakta och balanserade resonemang har vi små möjligheter att kontrollera vad som är sant och vad som är lögn. Vi matas med förenklade bilder för att vi inte ska ställa för många frågor. Och bakom de förenklade bilderna frodas girigheten och maktspelet, lögnerna och korruptionen. Hela tillvaron blir en teater där det inte spelar någon roll vad vi gör, huvudsaken är vad det ser ut som. Och vi sjunker ner i dyn. Igen.

Ni vet, först var det stenålder. Inget språk. Ingen etikett. Vi slogs och åt och knullade för ren överlevnad. Vi var på det stora hela däggdjur vars viktigaste uppgift och starkaste drift var att föröka oss. Vi har det djuret i oss fortfarande. Stenåldersmänniskan styr rätt mycket av våra instinkter och ryggmärgsreaktioner och vi kanske skulle må bra av att lära känna vår inre grottmänniska lite bättre. Men vi har också ett arv. Våra förfäder har, förutom att försöka överleva, föröka sig, kriga och dra ner hela civilisationer i dyn, lämnat vishet efter sig. Det är vårt arv. Musiken som öppnar världar vi inte kan besöka på andra vis. Texter som låter oss färdas i tid och rum och besöka andra människors inre. Konst som hjälper oss att se bortom tiden och under ytan. Och jag är ganska säker på att en stor del av musiken, litteraturen och konsten är sprungna ur ren frustration och leda. ”Vad i helvete är meningen? Ska jag leva här och sen dö? Varför då?”

Såhär i medelåldern händer det allt oftare att människor runt mig dör. Förutom sorgen och saknaden är det alltid en tanke som återkommer när det sker: ”Det är inte jag som ligger där. Inte ännu.” Det är en kraftfull tanke som får mig på fötter. Min tid är utmätt. Jag har bråttom men ännu finns det tid. Om jag hade haft evigt liv så hade jag kunna öda bort ännu en dag med att kasta fresbee i någon artificiell park men eftersom min tid är utmätt måste jag skriva nu, tänka nu, älska nu. Jag måste krympa min värld så att den kan bli stor. För i den stora världen blir min värld liten. Vi är alla så små och när vi försöker ta stor plats så blir vi så uttänjda att vi till slut blir alldeles genomskinliga. Låter det obegripligt? Det jag menar är att livet blir stort därför att det är så oändligt litet. För att vi delar samma litenhet. Var och en av oss är inte mer än ett litet korn i universum och det är något bra.

Intervju med Dmitrij Gluchovskij i SvD den 18 december 2016

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *