Kapitel Tolv – Jag fortsätter framåt utan plan

Path by angrylambie CC Flickr

Det går att beskriva mig och det liv jag levt på säkert hundra olika sätt och vartenda ett är sant. Jag är inte en, jag är hundra, eller kanske tusen. Jag vet inte varför jag behöver beskriva mig. Det är som om jag är sysselsatt med att formulera min egen dödsruna och jag blir mer och mer besatt av tankar på vad jag har gjort med mitt liv. Jag jämför mig och kommer till korta. Jag tror att jag är rädd för att bli tvungen att dö med vetskapen om att jag levde ett onödigt liv. Jag kan brodera ut mina år, ge mina val avgörande betydelse, skriva en saga. Den dödsrunan skulle vara sann, i någon bemärkelse. Jag kan vända mig om och se hur varje val och varje beslut ledde mig vidare till nästa fråga och hur mitt liv fram till idag kan tecknas som en slingrig men ändå ganska sammanhållen väg.

Jag har varit på väg. Men nu är det stopp.

Jag är inte på väg åt något håll alls. Jag förstår att jag har överlevt. Din död tog inte mitt liv. Jag har det men vet inte vad jag ska ha det till. Jag pratar med mig själv.

”Var glad över att du för tillfället verkar ha passerat de kräkframkallande krumbukterna och vansinnesbackarna rakt ner i avgrunden”, säger jag till den taffliga människan som är jag.

”Njut av stiltjen. Luta dig över kanten och spegla dig i den blanka vattenytan. Räkna dina ärr. Låt dagarna gå. Och åren. Det blir säkert fler hemska backar men det vet du ingenting om. Och sedan dör du. Som en av alla andra onödiga människor. Det kanske har funnits några som inte var onödiga. Albert Einstein? William Shakespeare? Marie Curie? Moder Teresa? Jag vet inte, jag bara spekulerar.”

Själv är jag lika dum i huvudet som de flesta andra. Jag förstår inte förrän det är för sent. Jag vet inte bättre. I morgon står jag där igen. Eller kanske redan idag? Blundar. Eller tar på fel glasögon. Lyssnar på fel röster. Går åt fel håll. Helt och hållet övertygad om att jag har rätt. Det är en hopplös rundgång. Jag hittar inga goda krafter. Det som ser bra ut visar sig alltid ha en mörk skuggsida. Ju bättre det verkar, desto svartare baksida. Ju godare en människa vill framstå, desto större den blinda fläcken. Jag ser människor som säger sig kämpa för alla människors lika värde aggressivt slå ner sina medmänniskor med alla vapen som står till buds. Jag ser öppna trakasserier i folkvalda församlingar. Jag ser skamlöst utnyttjande av underställda. Och då pratar jag ändå, som sagt, om den goda sidan. Det är så många som vill vara på den goda sidan nu. Politikerna vi valt, arbetsledarna vi har, feministerna, antirasisterna, genusaktivisterna, frivilligarbetarna, de yrkesreligiösa, eldsjälarna. Men det är förvånande många av de goda som smeker och slår med samma självklarhet.

Tror jag att jag vet bättre? Ja. Jag kräks av min självrättfärdighet men jag ställer mig utanför. Jag vet inte vad godhet är. Därför kan jag inte vara med och göra världen till en bättre plats. För jag vet inte vägen. Det är som om jag har blivit av med den funktion i hjärnan som gör världen mjuk och begriplig. Jag ser världen och tillvaron, människorna och utvecklingen, utan försoning. Ren och kall fakta. Det gör ganska ont. Men på något märkligt vis är det också befriande. Inga illusioner.

Jag testar min hälsa och kondition hos en ovanligt sympatisk läkare. I hans rum inser jag att jag mår bra.

Trots allt så mår jag bra.

På det hela taget mår jag bra.

Han säger: “Du är stark. Du har klarat mycket. Du kan leva länge. Fortsätt så.”

Jag går hem och undrar om det är möjligt. Kan jag bara strunta i vart jag är på väg? Kan jag helt enkelt bara fortsätta framåt, utan plan?

Jag provar. Jag provar men i mitt huvud envisas en röst med att mala och mala och mala:

”Man måste läsa det sju sidor långa reportaget i DN om Ukrainas historia för att förstå och bilda sig en uppfattning och sedan själv bidra till ökad kunskap.”

”Det är varje människa plikt att demonstrera för lika värde och slå ner de onda krafterna, annars ställer man sig på det ondas sida.”

Jag minns den danska TV-serien Matador för länge sedan. En rik och ytlig kvinna, Maude, gift med bankdirektören Hans Christian, tillbringar en stor del av sitt liv i sängen där hon snyftar i vita näsdukar och låter sig förplägas med frukostbrickor. Man lider med den stackars maken som sliter med sin bank och som fått en sådan hopplös fru. Men plötsligt är det hon som räddar livet på judiska flyktingar genom livsfarliga resor i natten med en bil som hon aldrig har lärt sig köra. Som jag minns det så kom det ur henne, den bortskämda överklassdonnan, en annan person, modig, handlingskraftig och utan någon som helst tvekan om vad som var rätt sak att göra.

Det är detta jag har hoppats på hela livet. Att när det till slut gäller, då ska jag veta vad jag måste göra. Men nu tvivlar jag. Det känns som om jag lever i en tid som kräver handling men jag har ingen aning om vad som behöver göras.

”Du vet mycket väl”, säger Iris.

”Men det jag tror att jag vet går på tvärs mot allt jag hör”, viskar jag. ”Tänk om jag har fel? Människor har fel hela tiden. Se bara på alla som trodde på Tysklands återupprättade heder efter första världskriget. Inte fan tänkte människan på Hitlers stormöten på 30-talet att nu står jag här och ansluter mig till den onda sidan. Se på alla som trodde på revolutionen i Ryssland. På de fattiga massornas rätt att resa sig ur misären. Se på nordbor som reste iväg för att bli en del av det kommunistiska paradiset och som tvingades åla hem med svansen mellan benen och aldrig yppa ett ord om skiten de möttes av. Jag tycker att det är obehagligt när stora människomassor går åt samma håll. Det är så fruktansvärt svårt att höra sina egna tankar i en högljudd grupp.”

Varje gång jag kliver av cykeln för att köpa kanske mjölk eller ägg på hemvägen från jobbet, och jag måste luta mig långt framåt för att låsa min cykel i det trånga cykelstället, så är jag livrädd för att bli överfallen av någon som vill ha något av mig. Det är inte så att jag inte vill ge. Jag vill bara inte bli överfallen. Jag vill inte stå böjd över min cykel och plötsligt höra ett HEJ precis invid örat och få en tidning, en bild på förstörd miljö eller på barn med stora ledsna ögon upptryckt i ansiktet. Jag vill inte stå där intryckt i cykelstället och förklara att jag inte har möjlighet att rädda ett litet barn/vår miljö/den rehabiliterade missbrukarens sinnesfrid just precis idag. Ty jag kan inte välja. Ger jag en måste jag ge alla. Skriver jag på för ett bidrag till de stackars barnen i ena änden av Vasagatan så har jag, när jag når slutet på kvarteret, med mig flera nummer av Situation Stockholm, minst ett nytt medlemskap i någon miljöorganisation och en slokande ros. Det är väl bra, kanske någon säger. Nej, det är det inte. Men det kanske inte är mer än rätt. Varför ska jag slippa bli påmind om världens orättvisor? Varför ska jag inte tvingas att i skam dela med mig så fort jag går utanför dörren? Varför tror jag att jag har rätt till sinnesfrid?

Ändå vill jag inte vara den som ger allmosor. Jag tror att den som tigger och tar emot mina slantar hatar mig. Det skulle jag göra om det var jag som tvingades sitta där på gatan och leva av smulorna från andras liv. Och jag är kanske värd att hatas. Jag lever ett rikt liv i en orättvis värld. Mina bekväma kläder, mina hela tänder, min friska hy, mina matkassar från Coop, alltihop måste sticka något fruktansvärt i ögonen på den som inget har. Jag förstår att den som tigger gör det för att hon måste. Men är flammande debattartiklar om vår plikt att ge allmosor till tiggare det bästa vi kan åstadkomma? Är det värdigt att fattiga människor som kommer hit sitter på gatan och tigger och vi ska lära oss att tycka att det är bra? Ett självklart och välkommet inslag i EU:s fria rörlighet? Ska vi kanske ta och damma av den gamla katolska tanken om allmosan som ett winwin-koncept: Den som tar emot kan äta sig mätt och den som ger renas från synder och säkrar sin plats i himmelriket.

Jag skulle önska att jag kunde se de människor jag möter på Vasagatan i ögonen. Jag önskar att jag kunde se dem i ögonen och tänka att här lever vi, i samma värld, och den är stor och svår. Men det kan jag inte. För vi förvägras möjligheten att vara jämlika.

Jag pratar inte med någon om de svåra frågorna. De gånger jag försökt så slutar det alltid fel. Fram växer en bild av en missunnsam och snål kärring. Kanhända beror det på att jag inte kan uttrycka mig klart och tydligt. Eller så har jag helt enkelt fel.

Du ser, jag klarar mig inte utan dig. Jag kan ju inte göra mig förstådd. När du var här gjorde det ingenting. Du förstod ju oftast. Och om du inte förstod så frågade du tills du förstod. Och om du inte höll med så slutade du ändå inte att prata med mig. Vem i helvete ska jag prata med nu? Jag hatar att du inte är här! Jag mår bra. Jag vill ha mitt liv. Men jag hatar att du inte är här.

Är jag är fånig och dramatisk? Överdriver jag din betydelse? Eller rättare sagt betydelsen av din död? Om du plötsligt en dag hade bestämt dig för att dra till Australien för gott, hade det gjort lika ont? Om du hade rest iväg till andra sidan jordklotet en måndag i augusti för att aldrig mer återvända och aldrig mer höra av dig, hade jag saknat dig lika bottenlöst då? Jag har ju förlorat andra kära. Människor som jag trodde skulle finnas i mitt liv för alltid men som bara försvann. Var finns skillnaden? Är det den svarta kistan och den grå askan? Det oåterkalleliga? Eller var du faktiskt min andra halva? Var du beviset på att det för varje människa på jorden finns en annan människa som är särskild. Någon vars närvaro gör tillvaron så hel den kan bli. Någon som gör att man klarar också det omöjliga. Någon som hjälper en att stå ut när omöjliga arbetsuppgifter, inkompetenta politiker, bankernas vinster och nersmutsade hav skapar en lust att kasta sig framför tåget.

Så varför kunde jag inte hjälpa dig? Varför kunde du inte stå ut?

 

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är tolfte kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Kapitel Ett

Kapitel Två

Kapitel Tre

Kapitel Fyra

Kapitel Fem

Kapitel Sex

Kapitel Sju

Kapitel Åtta

Kapitel Nio

Kapitel Tio

Kapitel Elva

Foto: angrylambie1 på Flickr under CC-licens

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.