Kapitel Sex – Det dova ackordet av ledsenhet

Bird Micolo J on Flickr

Jag försöker stilla tiden men den rinner mellan mina fingrar och jag vet inte vart den tar vägen. Kanske lägger den sig tillrätta på någon säker plats.

Jag tappar bort saker. Hårddiskar kraschar. Webbplatsen där jag tänt 214 ljus till minne är plötsligt stängd. Till slut, när någon frågar: ”Vem var han?” måste jag svara ”Jag vet inte. Jag har ingenting kvar.”

Alltihop smulas sönder, blir till grå aska. Jag vill resa en sten. Bygga ett monument. Fylla ett altare med bilder och tända ett ljus som aldrig får slockna. Men jag lurar mig själv. Allt som finns kvar är den grå askan i den fula minneslunden och jag har ingen aning om vem du var. Det finns ingenting att hålla fast.

Jag läser Rebecca Solnit:

”Föreställ dig hur du färdas genom tiden och lämnar handskar, paraplyer, åkommor, böcker, vänner, hem och namn bakom dig. Det är det perspektivet man har om man sitter bakåtvänd på ett tåg. Sitter man framåtvänd tar man hela tiden del av nya scenarier, nya insikter, nya upptäckter. Vinden blåser håret bakåt och man möts av sådant man aldrig har sett förut. Den fysiska verkligheten försvinner i ett ständigt flöde av nya erfarenheter. Den kan lämnas kvar som skinnet efter en ömsad orm. Att glömma det förflutna innebär förstås att förlora den känsla av förlust som också är ett minne av en svunnen rikedom och en uppsättning ledtrådar som kan ge oss vägledning i nuet, konsten är inte att glömma, utan att släppa taget. Och när allt annat är borta är det förlusterna som gör en rik.”

Jag färdas bakåtvänd och ser hur allt jag hade, eller trodde att jag hade, försvinner längre och längre bort och jag försöker med all min kraft hålla kvar bevisen för att jag hade det jag trodde att jag hade men det går inte. Alltihop fladdrar bort i hårddiskkraschar, stängda webbplatser, en hastigt tömd lägenhet och aska på en ful minneslund.

Det är klart att jag vill släppa taget. Inte vill jag vakna, ångestsvettig, vid fyratiden på morgonen i skräck för att jag ska glömma hur du såg ut. Naturligtvis vill jag vända mig om, låta vinden blåsa håret bakåt och mötas av allt det jag aldrig sett förut. Men hur?

Jag vet inte vem du var. Jag kommer aldrig att få veta vem du var. Kanske är det därför du försvinner bort. Och kvar står jag. Förvisad. Landsförvisad. Jag har ingen sten. Inga bilder. Inget altare. Jag vet inte vem du var.

Troligen är det precis som det ska vara. Det är för att jag ska sluta minnas det land jag förvisats från.

Jag lyfter tyngre och tyngre. Maskinerna håller min kropp och jag lyfter. Först lyfter jag med den stora muskeln på framsidan av låren. Sedan med den stora muskeln på baksidan av låren. På insidan av låren sitter adductores. Med dessas hjälp pressar jag ihop benen och jag har exakt så mycket motstånd som jag klarar av, och lite till. Jag sätter mig i nästa maskin och pressar isär benen med hjälp av den stora sätesmuskeln. 25 kilos motstånd. Det är 15 kilo mer än när jag satt i maskinen första gången.

Jag rör mig runt på gymmet som i en dröm. En ritual där jag använder muskel efter muskel. Gluteus Maximus, Quadriceps Femoris, Rectus Abdominis, Pectoralis Major, Deltoideus, Latissimus Dorsi…det låter som personnamn från antiken. Varje muskel blir en krigare. Med rustning, hjälm, sin egen specialitet i krigskonsten och en nyckelroll i det kommande slaget. Nu är vi på träningsläger. Krigsskådeplatsen är jag. Gluteus Maximus är min överbefälhavare.

Den stora muskeln på ryggens övre del sträcker sig hela vägen från nacken ner till sista revbenet och fäster i axeln. Den heter kappmuskeln. Breda ryggmuskeln sträcker sig från ryggen och hela vägen utmed sidan, under armen. Stora bröstmuskeln heter Pectoralis Major och den stora magrutemuskeln heter Rectus Abdominis. Jag läser och läser, ritar för att komma ihåg. Jag sitter på biblioteket med en stor och tung läkarbok, följer de köttfärgade musklerna på bilderna, ser åt vilket håll muskelfibrerna går.

Mellan magrutemuskeln och den stora sidmuskeln, Latissimus Dorsi, sitter den yttre och den inre sneda bukmuskeln och långt in finns den tvära bukmuskeln. Dessa är, läser jag, viktiga delar av kroppens korsett. De har bland annat till uppgift att stabilisera bålen och avlasta diskarna i ländryggen genom att öka det intraabdominella trycket.

Jag har haft mer eller mindre ont i ryggen i 21 år. Och jag har aldrig hört talas om det intraabdominella trycket.

Jag går till gymmet igen och jag letar upp övningar för varenda en av de muskler som sägs ingå i kroppens korsett. Och jag blir bättre och bättre, i ryggen och bäckenet. Till och med de mest pinsamma sviterna efter tre tunga graviditeter och förlossningar ger med sig. Nej, jag tänker inte berätta vilka sviter jag talar om. Men nu är de borta.

Jag tror att jag har träffat minst 15 sjukgymnaster under mina 21 år med ryggvärk och bäckensmärta. Plus ett antal kiropraktorer, naprapater och någon ortoped. Jag har fått värmebehandling, ultraljudsbehandling, vanlig massage, triggerpunktsmassage, akupunktur, stretchövningar, kiropraktisk justering och smärtlindrande medicin. Samt rådet att träna:

– Det är bra om du tränar
– Absolut, vilken träning är mest effektiv?
– Tja, vad brukar du göra?
– Just nu, ingenting alls faktiskt.
– Det är ju inte så bra. Har du provat gym?
– Jo, fast det var ett tag sen.
– Prova gym.

En del har gått med mig bland maskinerna. Eller visat på sin mottagning hur man kan göra. Sedan har jag tränat, fast väldigt försiktigt. För hur ska jag kunna veta vad som är bra för min rygg och vad som inte är det? Är allt som bygger upp mina muskler bra eller finns det förbjudna rörelser för sådana som mig?

– Ja, du kanske ska undvika att springa.

Jag kanske är ovanligt dum i huvudet men jag har aldrig förstått riktigt vad det är jag ska bygga upp. Jag förstår rent teoretiskt att det är bra för ryggen och bäckenet om alla muskler som ska bära upp kroppen och hålla alla organ på plats är starka men hur går denna uppbyggnad till rent praktiskt? Är det bara att träna lite random så blir man stark i alla muskler eller krävs det punktträning av varje enskild muskel? Och hur gör man då? Varför får jag inte reda på det trots att jag har frågat experter i 21 år?

Men det kanske är som med pensionsförsäkringen och elavtalet. Visst finns det experter men deras uppgift är inte att hjälpa vanliga dödliga utan de använder expertkunskapen till att hjälpa pensionsförvaltare och elbolag att roffa åt sig så mycket som möjligt av de blivande pensionärernas respektive elkundernas pengar. Alltså måste jag själv bli expert på elhandel och strategisk fondförvaltning. Samt bli min egen sjukgymnast, naprapat och ortoped. Det kanske är bra för då behövs det ju inga utbildade experter inom något område. Tänk så låg landets utbildningsbudget kommer att bli.

På gymmet är det enda ansikte jag ser mitt eget. Jag står framför spegeln med hantlarna för att axelns vinkel ska bli exakt rätt. Detta är min egen dans. För varje vecka blir jag lite starkare. Jag måste bli stark. Jag måste kunna stå själv. Stå utan ställningen med krok för öglan i min hjässa.

Jag skulle vilja tillbringa varje ledig timma på gymmet. Helst en gång på morgonen och en gång på kvällen. Ansträngningen och utmattningen gör mig ljuvligt lugn. Men jag anar att det inte skulle vara sunt. Ett slags missbruk kanske. Så jag begränsar mig till tre gånger i veckan. Plus någon powerwalk utmed Svartån.

Den krispiga luften i augusti andas hopp och en ny början. Solen värmer trots att mornarna är kalla. Kaffet smakar så gott. Jag försöker gå sakta och lugnt. Inte tänka på att stå utanför sjukhuskapellet i regn och med inre organ gjorda av darrande gelé. Inte tänka på att tända den sista cigaretten från ditt cigarettpaket som jag fick på festen på lördagskvällen. Festen vi var på när du hade mindre är 48 timmar kvar att leva. Inte tänka på den kalla och hårda kroppen därinne i det kala rummet. Inte tänka på den grå luvtröjan och de svarta jeansen som brann upp med dig. Inte tänka på brevet jag stoppade i din jeansficka. Inte tänka på snusnäsduken som var knuten runt din hals och som jag inte vågade lyfta på. Inte tänka på din kropp som blev aska i en låda på en hylla hos kyrkogårdsförvaltningen. Inte tänka på den platta och intetsägande minneslunden.

Jag reser bort igen. Till ett ensligt hus vid en sjö. När jag kommer fram hittar jag fyra döda fåglar på altanen. Två små röda, en större brunspräcklig och en ännu större svartgrå. Jag förstår att de flugit in på altanen från ena hållet och sedan kraschat rakt in i glasrutan på motsatta kortsidan. Hur skulle de kunna veta? En liten röd och den brunspräckliga ligger på bordet precis under fönsterrutan, den gråsvarta på golvet just nedanför bordet och den sista lilla röda ligger längre ut på golvet, med utbredda vingar och det lilla huvudet vänt åt sidan. Näbben vilande mot trägolvet. Perfekt men alldeles död. Jag bär ner alla fyra till stranden i en hink och begraver dem under ett stånd ormbunkar. Tänker att de inte fick någon föraning de heller. Det som golvar oss har vi aldrig en chans att se, eller undvika, eller oroa oss för. Det bara finns där plötsligt. Och pang!!!! så kraschar vi rakt in i det.

Jag förstår att du är borta. Jag förstår bara inte varför du var tvungen att ta med dig en bit av mig. Det fanns en sida av mig och nu kan jag inte hitta den längre. Det är ledsamt för jag fick ha den så väldigt kort tid. Den kom med medelåldern. En slags hoppfull sorglöshet. En känsla som sa att kanske är världen till för mig trots allt. Kanske behöver jag inte alltid vara rädd. Jag hade slitit så länge och så hårt. Det är bara jag och Iris som vet exakt hur hårt och hur länge. Hur djupt jag grävt. Hur många gånger jag utmanat rösten som ständigt tjatar om hur farligt allt är och hur lite resurser jag har att klara av allt det farliga. Hur många gånger jag har övervunnit den förlamande skräcken för cancer, MS, aids och ALS. Om det är svårt att vara hypokondriker som ung så är det för jävligt i medelåldern. Ju äldre jag blir desto större är ju risken att det onda faktiskt inte är inbillning utan något hotfullt på riktigt. Allt jag känner sätter sig som smärta i kroppen och så har det alltid varit. ”Ja, hur ska ditt stackars psyke annars göra?” har Iris sagt, gång på gång. Sakta lärde jag mig att min kropp larmade för att jag vägrade förstå. Så vad var det jag skulle förstå? Jag är inte säker men jag tror att jag var på väg. Jag slutade lyssna på domedagspredikarrösten och jag slutade nästan att vara rädd. Det var underbart. Jag andades utan hjälp. Och just när det kändes som allra bäst fick jag detta knytnävsslag som sopade bort både mig, sorglösheten och hoppfullheten. Och nu kan jag inte hitta något av det. Jag har förvandlats till en arbetshäst. Ett skelett i en ställning. En tung och arg tant.

Jag saknar henne, den sorglöst hoppfulla, så att det gör ont.

Det är tyst här vid vattnet och jag är ensam. Efter något dygn känner jag hur oändligt trött jag är. Sover och sover. Sover tio timmar men är ändå trött när jag vaknar. Somnar om och sover lite till. Hur är det möjligt? Vaknar en stund i vargtimmen. Fylld av någonting tungt och dovt. Inte den rastlösa ångesten som får mig att vilja springa gatlopp. Inte den skavande saknaden som gör varje andetag till en plåga. Bara tunga och dova toner som fyller hela mig. Jag ligger stilla i mörkret. Känner hur jag sjunker. Jag är lugn och oändligt ledsen. Sedan somnar jag igen.

Det är naturligtvis riskabelt att rycka loss mig från alla mina fungerande rutiner på det här sättet och placera mig i ett ensligt hus långt från alla andra. Det mest logiska vore att hålla fast vid min vardag och stanna i en tillvaro där jag aldrig hinner grubbla mer än tio minuter innan någon kommer och vill mig något. Så, vad är det jag håller på med? Är det självplågeri eller är det någon i mig djupt liggande visdom som vet att jag måste detta? Själv, här uppe på ytan, vet jag inte mer än att jag nästan alltid längtar bort. Jag vill väldigt ofta vara någon annanstans än där jag är. Mitt liv skaver. Det skaver egentligen inte mindre här i det ensliga huset vid vattnet. Men i ensamheten behöver jag inte låtsas att jag är glad, att allt är bra. Här kan jag vägra öppna munnen en hel dag. Jag kan vara den sociala katastrof jag egentligen är men jag behöver inte låta det gå ut över oskyldiga människor.

Det är de här dova tonerna av ledsenhet som jag vill dölja. Tonerna som har blivit ett grundackord i mitt liv. Jag tror att första gången jag hörde dem var när alla dörrarna blåstes sönder av döden. När döden slog allt i spillror och dörrarna bakom vilka jag hade stängt in ledsenheterna blev till kringflygande flisor, det var då jag hörde de dova tonerna för första gången tillsammans, som ett ackord.

Hur många gånger slås en människa till marken under ett liv? Det är bäst att inte räkna. För man reser sig, borstar av skiten och tar nya tag. Väljer en annan väg. Försöker en gång till. Ger sig av till en ny stad. Stänger dörrar. Bränner broar. Skakar av sig förtreten. Uppfinner förklaringar. Men om det kommer en gång då man inte får sig själv med sig? Vad gör man då? Man reser sig, borstar av skiten och försöker gå men kommer inte ur fläcken. För det är bara skalet som har rest sig. Innehållet ligger kvar och nynnar på en melodi i moll. Innehållet ligger kvar och tänker på en svartlockig tonårspojke som försvann, en enkel melodi på cello, nattliga promenader i en park vid en mörkblå sjö, en svart figursydd klänning från Myrorna, små kladdiga fingrar som strör pärlsocker över en plåt med bullar, nystekt halloumi på en fest. Allt som är borta. Förlorat. Ena dagen finns det. Nästa inte. Och ledsenheten går att stapla på hyllor bakom stängda dörrar. För annars skulle man inte kunna leva. Men när alla hyllor och alla dörrar har blåst sönder och man tvingas vada omkring i all ledsenhet som bara ligger där i en enda röra, vad gör man då?

Det är så inihelvete orättvist! Ett helt liv i skräck för katastrofen. När skulle den komma? I vilken form? Hur skulle den drabba? Varje dag en förhandling. Varje dag på tå. Ständigt förutseende. Tills en dag. Efter många års hårt arbete, ett tankefrö som till slut fastnade och slog rot. Som sa att tillvaron inte går att kontrollera. Att livet är en gåva. Att man får prova sig fram och misslyckas. Att man inte behöver räkna ut varje möjlig konsekvens. Det var så befriande. Jag kunde andas utan hjälp.

Men inte länge. Man kan se det som ett straff. Att döden kom för att jag blev övermodig. För att jag flög för nära solen. Som Ikaros. Värmen smälte vaxet, vingarna föll av och jag slog i marken med en krasch.

Nu låter det ju som om jag tror att jag är något slags gudaväsen. Som om det vore kring mig allting snurrade. Som om allt som sker i världen är beroende av mina handlingar. Det tror jag förstås inte. Rent teoretiskt. Men långt inne i mig är jag övertygad om att övermod bestraffas. Kanske är det ett arv från det schartauanska Bohuslän där farmor växte upp, tillsammans med min arbetarklassfamiljs övertygelse om att vår sort ska arbeta plikttroget och inte tro att vi är något. För då går det illa.

Jag trodde nog att jag var något. Och det gick illa. Därför har jag svårt för att skaka av mig känslan av att ha blivit bestraffad.

 

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är sjätte kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Kapitel Ett

Kapitel Två

Kapitel Tre

Kapitel Fyra

Kapitel Fem

Foto: Micolo J på Flickr under CC-licens

Rebecca Solnit, Gå vilse: en fälthandbok, översatt av Sofia Lindelöf, Bokförlaget Daidalos 2012

7 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree