Kapitel Fjorton – Den vackraste sången smälter isen runt mitt hjärta

Solstråle Svartån

Det som sedan sker det sker av en slump. Vad är det som händer? Jag kan inte förklara det. Jag hör en sång och den tar sig hela vägen in till mitt hjärta. Jag drar det första djupa andetaget sedan du dog. En våg av värme tvingar sig genom vartenda blodkärl och ut till minsta kapillär. Fingertopparna surrar. Huden på armarna vibrerar. ”Spela den igen.” ber jag. ”Va?”, säger ungen som sitter i soffan och sätter ihop en spellista med vårlåtar på Spotify. ”Spela den igen”, upprepar jag och samma våg av värme sköljer igenom mig igen redan när jag hör introt. Lite svagare kanske men fullt märkbar. Bröstkorgen är fylld av något mjukt och varmt. Smältvatten? Blod? Jag vet inte. Det spelar ingen roll.

Aldrig har solen kommit med så mycket hopp som den här våren. Vid Svartån i majkvällen skjuter en solstråle fram genom träden, smeker åns vatten för att landa i molnet som speglas i vattenytan. Det är någonting jag ska förstå. Jag tror att det handlar om att livet kan gå sönder och ändå kan det finnas hopp. Måste det finnas hopp. Till slut.

Musiken får mig att blunda och längta. Äntligen. Det är en längtan som sträcker sig långt ut och bort och iväg till platser jag inte känner till. Platser jag inte ens vet om de finns. Jag försvinner bort i drömmar om natten men varje morgon måste jag vakna och jag måste kliva upp och jag måste nysta in längtanstrådarna och fästa dem kring det som är fattbart. En ny vår med nya pelargoner i fönstret. En gräddtårta med jordgubbar. Sällsynta stunder när alla ungarna samlas i mitt kök. Så ofta jag kan vandrar jag till Mälaren där solen släpper miljoner små solpunkter över jorden. När de träffar vattenytan exploderar de och blir till sprakande bloss. På piren under de knotiga träden förlorar jag tiden. Allt finns i varje glittrande bloss. Mina döda som jag älskar så och de levande som jag älskar lika mycket. De vackraste sångerna som smälter isen runt mitt hjärta. Jordens hjärtslag som också är mina. Alltihop finns i varje liten punkt av ljus som lösgör sig från solen och exploderar i ett mirakel på Mälarens yta.

Och livet slår rot i rummet där jag hade staplat min ledsenhet i prydliga högar på mörka hyllor och låst med svarta nycklar som jag gömt under stenar i skogen men som din död blåste sönder och förvandlade till flisor. Rummet, som hur där än ser ut nu, är mitt rum. Livet gror ur de mörka vrårna. Vad kommer det ifrån? Jag vet inte. Det växer fram som de små ljusgröna bladen på ormhasseln utanför mitt hus.

Jag förstår att du lever i min kropp och i min själ. Du är i solglittret på Mälarens vatten och du är stoft som lösgör sig från avlägsna stjärnor och landar i mitt hår. Men jag kan inte ta i dig och du kan inte ta i mig och det är nog det som gör allra ondast. Jag är som ett träd som försöker hitta ett nytt sätt att växa. Runt om och inuti detta nya. Varje morgon stannar jag en stund vid ormhasseln utanför huset. Ormhassel kan vara den vackraste växt som finns och den är allra vackrast på vintern då grenarna är kala och på våren då bladen är små och skira. Jag läser att ormhasseln ser ut som den gör därför att den har en skadad tillväxtpunkt. Det är därför grenarna skruvar sig som ormar och bladen är förvridna. Jag vet inte hur jag har det med min tillväxtpunkt men den som ska växa runt om och inuti något omöjligt blir ju med nödvändighet förvriden. Fast kanske lite vacker också.

Nu kommer det en tid då du går iväg och återvänder hela tiden och ingenting jag gör kan styra det. En dag är du nära och jag ser dig i varje glittrande bloss på Mälarens vatten. Jag hör din röst om jag lyssnar noga och ser ditt leende när jag blundar. På natten drömmer jag hur jag ser din rygg och du går bort från mig. Då vaknar jag tom och ensam.

Men jag är fortfarande på jorden. Jag har en kropp som måste få känna det som själen anar. Jag måste gå till och ta i. Annars förstår jag ingenting alls. Så vart ska jag gå? När jag måste prata med dig och du är långt borta? När jag behöver lägga handen mot något som finns och känns? Om nätterna ligger jag vaken och grunnar på en lösning. Kan jag resa en sten i något undanskymt hörn av någon offentlig park? Eller kan jag kanske placera en liten försiktig sten på någon mörk och sällan besökt kyrkogård? Hur länge skulle det dröja innan någon upptäckte mitt tilltag och grävde bort min sten? Kan jag köpa in mig på någon av stadens offentliga bänkar och skruva dit en minnesplatta med ditt namn? Eller måste jag helt enkelt köpa mig en bit mark? Vart vänder sig den som vill köpa mark för att resa minnesstenar? Det står ingenting om det på stadens webbplats.

En dag tar jag en annan väg genom den stora kyrkogården när jag är ute och vandrar och där är den. Platsen jag letat efter. En rundel lagd av fyrkantig gatsten under två väldiga träd. I mitten reser sig en grupp stenar upp ur rundeln. Framför stenarna som växer mot himlen ligger en stenplatta nedsänkt i rundeln. Jag läser:

HÄR VILAR STOFTEN
AV I SVUNNEN TID HÄDANGÅNGNA
FUNNA
INOM STADENS HANK OCH STÖR

Jag vet att du inte är här. Din aska ligger i den fula och platta minneslunden dit jag inte kan gå. Men vem vet vad stoft och aska kan ta sig till, virvla fram till och slå sig ner i?

Så här ligger jag nu. Berättar om allt som är. Spelar en sång på min telefon och talar om att just den sången kan jag inte lyssna på utan att tänka på dig. Ovanför mig sveper trädens grenar. Jag ligger i en väldig sal. Jag vet inte om du hör mig. Men jag hör mig själv. När jag lägger handen på den släta och lite kalla stenen kan jag höra mig själv.

3 Comments

  1. I samband med ett serverbyte på mitt webbhotell försvann mitt senast publicerade inlägg (Kapitel 14) tillsammans med publicerade kommentarer. Nu har jag publicerat om inlägget men kommentarerna verkar vara borta. Jag är väldigt ledsen för det!

  2. Anna, vad du skriver fint. Som en dikt, typ!
    Som jag tycker mycket om. Som berör.

    • Tack, jag blir så glad när jag får höra att mina erfarenheter och mina ord kan beröra och vara till nytta! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *