Kapitel Fem – Jag gör det som måste göras

spline by woodlywoderworks om flickr

Ett par dagar efter begravningen kunde jag plötsligt inte röra mig. Ryggen hade gått av. Så kändes det. Jag låg blick stilla i sängen. Stirrade i taket. Minsta rörelse fick mig att kvida högt. Solen sken obarmhärtigt in genom fönstren. Halvvägs till toaletten fick jag lägga mig på golvet. Efter en stund kunde jag krypa sista biten. Ryggraden var i flisor. När jag reste mig forsade blodet ner i benen och tog med sig de vassa flisorna så att de skar sönder blodkärlen och vävnaden hela vägen ner till fötterna. Jag var alldeles trasig. Min vän Elisabeth tog mig till en sjukgymnast. Han sa att jag inte var trasig men att jag hade ett ordentligt ryggskott. Ryggskott? Det lät normalt och ofarligt. Jag som trodde att jag var döende. Han gjorde allt han kunde för mig. Jag menar det. Massage, ultraljud, värme, övningar och stretching. Han sa att det skulle bli bättre. Han hade rätt. Det blev bättre. Snart hade jag bara ont. Jag kunde gå, om än försiktigt. Inte bära hem matkassar, inte lyfta upp dem i bakluckan, inte springa till bussen, inte hoppa ner för de sista trappstegen, inte vrida mig och titta bakåt innan jag backade med bilen, inte kliva upp på min cykel, inte stå på ett ben när jag drog av mig jeansen på kvällen. Men stå och gå. Så var det länge. Sjukgymnasten försökte få mig att acceptera situationen. ”Ta taxi, be om hjälp, beställ hemleverans från mataffären.” Han ville väl hjälpa mig att se utvägar och lösningar men medan han pratade blev jag 89 år gammal och när han pratat färdigt gick jag böjd ut ur hans mottagningsrum, sneglandes efter rollatorn som jag tyckte borde stå någonstans och vänta på mig.

Dagen därpå bestämde jag mig för att söka upp en ortoped. Det är lång väntetid till ortopeder för tanter med ryggont. När det äntligen var dags hade jag nästan vant mig vid den molande värken och min nya, rörelseinskränkta tillvaro. Jag blev undersökt och jag beskrev hur det var och hur det hade varit. När jag berättade om hur det känts som om ryggen var av och om smärtorna som vällde ner i båda benen då när det var som värst så fick ortopeden en allvarlig rynka mellan ögonbrynen. Han tog fram en modell av en liten del av en ryggrad. Ländryggsdelen. Han visade mig kotorna där de flesta ryggproblemen sitter och hur disken mellan dessa kotor kan sjunka ihop eller gå sönder och han visade mig alla nerver och blodkärl som löper där inuti ryggraden och ut mellan olika kotor beroende på vart de ska. Han berättade att ryggskott är ofarliga och att diskbråck oftast är ofarliga men att det finns en sort som är lömska och det är de centrala diskbråcken. Då går disken sönder liksom på mitten och frätande innehåll rinner ner på alla de oskyddade nerverna i ryggraden. ”Vi har några tråkiga fall varje år där människor blir förlamade efter centrala diskbråck” Sa han så? Några fall varje år? Jag tror det men är inte helt säker. Han fortsatte: ”Det som oroar mig är de kraftiga smärtorna i båda benen som du beskriver. Det är ett av symtomen just på centralt diskbråck. Om det händer igen måste du ovillkorligen åka in till akuten och kräva en magnetröntgen”

Efter tre tunga graviditeter är ryggen och bäckenet min kropps svaga punkter. Naturligtvis var det där min förtvivlan satte sig. När jag faktiskt inte förstod att jag hade begravt min bästa vän. Människan som jag älskade. När jag varje dag trodde att du skulle ringa, titta förbi, att jag skulle möta dig på jobbet nästa dag, så satte den sig i ryggen, all den förtvivlan jag bar på men inte kunde känna. Det gjorde överjävligt ont. Naturligtvis.

Men ortopedens varningar skrämde mig från vettet. Jag gick hem och la mig. Vägrade röra mig mer än absolut nödvändigt. Varje rörelse kändes som en risk. ”Nu kanske diskbråcket kommer. Eller nu.” Så tänkte jag. Och låg helst i sängen. Är jag förlamad nu? var varje morgons första tysta fråga. Jag låg helt stilla en lång stund innan jag vågade prova att vicka på tårna.

Jag låg och tittade in i väggen. Tänkte att om det plötsligt öppnas en dörr där så smiter jag in. Jag tänkte aldrig tanken till slut. Jag kommer aldrig att säga meningen högt. Jag kommer inte att skriva den här heller. Men jag vet, att om mitt liv hade tagit slut där och då, så hade jag inte motsatt mig det.

Jag hade gått i bitar. Delarna satt visserligen ihop hjälpligt men hela bygget kändes väldigt ostadigt och jag var övertygad om att minsta felsteg skulle leda till katastrof. Jag förstod inte hur jag skulle orka.

I efterhand kan jag tänka att det var då jag började förstå. Jag var tvungen att gå sönder först. Tvungen att känna den överjävliga smärtan och den förödande skräcken. Den människa som trots allt traskade vidare var skör och rädd. Hon gick upp ur sängen och hon slutade drömma om dörren som skulle öppna sig i väggen. Men hon litade inte på någonting. Hon kände sig som Glasmannen som Karin Johannisson skriver om i Melankoliska rum:

”Han upplever sin kropp som så skör att den kan krossas vid minsta beröring, ibland som genomskinlig eller hyperkänslig mot solljus. Det berättas om dem som inte kan sätta sig av rädsla för att gå sönder, eller inte kan bege sig på en resa utan att vara nedsänkta i en låda med mjukt innanmäte.”

Jag blev tvungen att börja om från början. Det är så underligt att jag inte ens förstår det själv. Jag lärde mig att böja ner huvudet mot marken, sätta ena foten framför den andra och börja dra. Varje morgon. Som en arbetshäst. Arbetet blev min räddning. Hemma och på jobbet. Rutinerna. Att göra det som måste göras. Därför att det inte finns något annat sätt.

Jag återkommer till detta hela tiden. Att jag faller i bitar om jag inte håller mig till rutinerna. Fortfarande är det så.

Jag vaknar vid samma tid varje morgon. Jag äter min frukost och ger mat och vatten till katten. Om det finns någon unge hemma så bistår jag med väckning. Annars borstar jag tänderna och promenerar iväg till jobbet. Utanför biblioteket brukar jag se bibliotekarien med det väldigt tjocka håret anlända till sin arbetsdag. Klockan i Domkyrkotornet visar om jag är sen, tidig eller i alldeles lagom tid.

Utanför Igor är bänkarna tomma men de fylls snart för därinne, om man tar rulltrappan till nedervåningen, ligger Systembolaget. Vid Varda står lastbilen som levererar dagens varor. Mannen som kör ut den skramliga metallvagnen ur lastbilens innandöme kände jag en gång då vi båda var föräldrar till små barn. Någon gång, i en annan tid, var vi bjudna på samma tillställningar tillsammans med makar och barn. Nu ler vi och hejar snabbt.

Förbi Pressbyrån och innanför McDonalds stora fönster sitter människor med tankfulla ansikten och dagens första kaffe. Jag aktar mig för Skultunabussen när jag kliver över Munkgatan och kryssar mellan pendlarna som skyndar sig från tågstationen upp mot centrum. Just när jag kommer fram brukar klockspelet i Stadshustornet förkunna att klockan är 08:00. Fast inte nu för den här sommaren renoveras tornet, klockan är nedmonterad och klockspelet står oanvänt.

Ja, sen jobbar jag. Skriver och pratar och knatar genom långa korridorer och dricker automatkaffe och skriver lite till och går till många möten och äter matlåda. I Stadshuset finns det en korridor där det alltid luktar tjära och en annan där det luktar sopor varje måndag morgon. I ett särskilt rum med stora fönster men fördragna gardiner håller modelltillverkaren till. Det är han som avbildar stadens delar i miniformat. Både de som är och de som ska bli. Korridoren utanför modellverkstaden är varm som en bakugn när solen skiner.

Jag rör mig säkert här. Jag vet vad jag gör. Jag klär mig i någon slags rustning och bli en annan. Det är som att ha en ledstång att följa. Det är vilsamt. Oron kryper ihop och lägger sig still längst ner i magen. Jag har alltid arbetat hårt. Ansvarsfull och plikttrogen. Ibland gränsande till självutplåning och idioti. Men nu är det arbetshästen i mig som räddar mig från totalt sönderfall.

På hemvägen undviker jag alla som vill sälja på mig ännu ett telefonabonnemang, signa mig för Greenpeace, få mig att köpa rosor eller Situation Stockholm. Jag kryssar mellan alla shoppande människor och utanför Igor är det som vanligt gräl och skrik och garv och vakter och poliser och alkoholångor som en slags osynlig men väldigt påtaglig aura runt hela cirkusen.

På restaurangen där vägen svänger har de fortfarande inte lyckats sälja alla de kasserade infravärme-elementen utan de står kvar i ett hörn på uteserveringen. Jag går kanske in en sväng på biblioteket om jag har lust. Annars går jag direkt hem genom parken och om det är soligt och varmt är den fylld av solande människor, ungar som springer i fontänen, hundar som flämtar i skuggan och ungdomar som grillar.

Hemma väntar katten på att jag ska ge honom mer mat och släppa ut honom på balkongen. Troligen väntar också ungar på mat. Eller så gör de inte det. Men jag lagar mat ändå. För jag ska ju ändå äta. Och rätt som det är så kommer de hem och är hungriga.

Och vips så är det kväll. Då väntar ryggövningarna och eltandborsten och tandtråden och fluorsköljningen och ansiktsvården och boken som jag kanske orkar läsa en liten stund i innan jag kommer på katten och kliver upp igen. Fyller på mat och vatten och gör rent i sandlådan. Å somnar. För nästa morgon ska jag vakna igen, vid samma tid. Och allt börjar om från början.

Så ser livet ut för en arbetshäst.

 

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är femte kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Kapitel Ett

Kapitel Två

Kapitel Tre

Kapitel Fyra

Foto: woodleywonderworks på Flickr under CC-licens

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree