Jag nystar in längtanstrådarna

Ljusbloss

Denna längtan som aldrig tar slut. Som sträcker sig långt ut och bort och iväg till platser jag inte känner till. Platser jag inte ens vet om de finns. Men jag måste vakna och jag måste kliva upp och jag måste nysta in längtanstrådarna och fästa dem kring det som är fattbart. Nya pelargoner i fönstret. En gräddtårta med jordgubbar. Sällsynta stunder när alla ungarna samlas i mitt kök. En sång på radion som påminner om sommarvarm hud.

I The Long Goodbye – a memoir berättar Meghan O’Rourke om hur hon förlorade sin mamma. På ett ställe citerar hon en psykiatriker som vid ett tillfälle sa till henne:

De människor vi älskar allra mest blir en fysisk del av oss, inbäddad i våra synapser, i banorna där minnen skapas.

Jag läser meningen om och om igen och jag tänker att mina döda är förstås döda men de lever i mig. Inte bara i mina minnen, som jag trodde innan jag hade några döda, utan de lever i min kropp och i min själ. De är i solglittret på Mälarens vatten och de är stoft som lösgör sig från avlägsna stjärnor och landar i mitt hår. Men jag kan inte ta i dem och de kan inte ta i mig och det är nog det som gör allra ondast. Meghan O’Rourke skriver:

It’s not a question of getting over it or healing. No; it’s a question of learning to live with this transformation. For the loss is transformative, in good ways and bad, a tangle of change that cannot be threaded into the usual narrative spools. It is too central for that. It’s not an emergence from the cocoon, but a tree growing around an obstruction.

Jag är ett träd som försöker hitta ett nytt sätt att växa. Runt om och inuti detta nya.

How We Grieve: Meghan O’Rourke on the Messiness of Mourning and Learning to Live with Loss

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.