Jag letar fortfarande

Stort bibliotek

Jag har alltid tänkt att om jag letar tillräckligt noga så kommer jag till slut att få arbeta tillsammans med människor som tänker lite längre. Som har lust att väga för och emot. Som ser att det är alla de små val vi människor gör varje dag som skapar världen. Människor som lyfter blicken. Jag möter ibland sådana människor en och en. Men i grupp verkar de vara väldigt sällsynta.

Några veckor in på journalistutbildningen skulle jag och mina nyblivna kursare få tillbringa en heldag på en Riktig Redaktion. Vi klev in på redaktionsgolvet lagom till morgonmötet vid halvnio. Morgonens lokala nyhetssändningar var avklarade och nu skulle dagens jobb planeras. Vi 14 studenter delades in i grupper om två eller tre och varje grupp fick ett uppdrag från Listan med tips, idéer och grejer som behöver kollas. Alla redaktioner har en sådan lista. Eller i alla fall var det så på den tiden. På 80-talet alltså. Min grupps uppdrag handlade om ett grönområde som eventuellt skulle bebyggas och en dam som hört av sig till lokalradion med synpunkter på denna eventuella bebyggelse. Alla som någon gång arbetat på en lokalredaktion har stött på De Protesterande Grannarna. De dyker upp så fort det blir tal om att bebygga någon gräsplätt eller dra en väg genom en grupp med träd. Jag säger inte att det är fel att protestera, självklart ska man protestera när man tycker något är fel, jag vill bara vara tydlig med vilken typ av uppdrag vi fick.

“Om hon gråter är det jättebra”

Under förmiddagen fick vi träffa alla redaktionens medarbetare och försöka få koll på hur saker och ting fungerade. Efter lunch var det dags att börja arbeta med våra uppdrag. Vid lunchen hamnade min grupp vid samma bord som nyhetschefen tillsammans med redaktionens mest meriterade murvel. Efter viss tvekan dristade jag mig till att fråga hur de tyckte att vi skulle ta oss an vårt uppdrag. Kunde vi få hjälp med en kontaktperson på kommunen så att vi kunde kolla vad det var för bebyggelse som planerades och hur långt planerna kommit? Var det fler än damen ifråga som hade synpunkter, var det fler som hört av sig till redaktionen? Efter några sekunders tystnad sa den meriterade murveln: ”Nej, nej, åk direkt ut till tanten nu efter lunch och intervjua henne. Låt henne uttrycka sin upprördhet. Om hon gråter är det jättebra. Det är bra radio.” Jag undrade om jag hade hört rätt. Om jag kanske hade missuppfattat. Jag tittade på nyhetschefen som lutade sig bakåt och sa: ”Jaja, lyssna på NN. Om det är någon som kan radio så är det han.”

Vi fick inte damen att gråta. Vi försökte inte heller. Men det är en annan historia.

Var finns det plats för filosofiska kringelikrokar?

Jag kommer att tänka på den där dagen på lokalradion när jag följer rapporteringen om Svenska Akademien. Jag hade jobbat fem år som undersköterska när jag kom in på journalistutbildningen. Jag gillade vårdjobbet men saknade att få lyfta blicken och se de stora sammanhangen. Arbetet i vården är avancerat och utförs av ytterst välutbildade yrkesmänniskor men det är sällan de ges tillfälle att fundera över hur saker och ting hänger ihop. Allt är styrt utifrån en stabil hierarki och alla vet precis vad var och en ska göra i varje enskild situation. Man arbetar praktiskt och konkret med liv och död och där, på golvet, finns ingen plats för filosofiska kringelikrokar. Man gör det man ska. Punkt.

Men på en redaktion, där möts människor och resonerar sig fram till den bästa bevakningen. Där kommer jag att arbeta tillsammans med människor som, precis som jag, funderar över vad objektiv sanning egentligen betyder och hur man ska bära sig åt för att komma så nära det som möjligt i sitt journalistiska arbete. Trodde jag.

De livsviktiga berättelserna

Jag hoppas fortfarande att det någonstans ska finnas människor som är lite klokare och lite mer eftertänksamma. Människor som kan lägga sina egna personliga ambitioner, sin grälsjuka, sin längtan efter att ha rätt och sin oginhet åt sidan för ett högre syfte. Människor som inte ständigt söker de lättaste vägarna. Människor som kan motstå frestelsen att sko sig, att utnyttja sin ställning, att trampa på andra för egen vinning. Människor som strävar efter något större och mer långsiktigt än den egna karriären och möjligheterna till kortsiktig tillfredsställelse. Och även om jag ibland undrat om den där instängda och upphöjda gruppen med sitt Snille och smak kanske är för bra för att vara sann så tänkte jag ändå att litteraturen, världslitteraturen, dessa män och kvinnor, utvalda och satta att bevaka och läsa mänsklighetens livsviktiga berättelser, måste väl ändå kunna höja sig över sina privata egon just i det arbetet? Men nej.

Foto: Vladimir på Flickr under CC-licens

2 Comments

  1. Mitt livslånga sökande efter det du beskriver har hittills bara resulterat i besvikelser vid varje verkligt möte med den grupp som jag satt mina förhoppningar till. I dag är det nog bara en grupp som jag fortfarande hyser den – ganska ogrundade – förhoppningen till, och det är journalister. Men du menar att det också är en villfarelse? Suck…

    • Kanske blir vi helt enkelt lite sämre i grupp, jag vet inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.