Jag hör hemma hos mig själv

När jag vaknar och klockan är 11:18 får jag ont i magen av skuld. ”Jag sover bort mitt liv”, tänker jag. Men så tänker jag på Joyce Carol Oates och hur hon tillverkar åt sig själv ett rede i sängen och sedan tänker jag på vad jag läste igår i Sorgen bär fjäderdräkt. Sidan 139 – Pojkarna om sorgen:

”Det verkar som om vi drabbas av den i tioårsskov och formas av den, rejäla sätta fart-perioder, sen stora slukhål av tungsinne.”

Jag behöver sova. Det händer ting när jag sover. Jag vet inte riktigt vad men något är det. Frågor får svar, även om jag inte vet varken hur frågan eller svaret lyder. Jag ser mig vilset omkring och undrar, var hör jag hemma nu? Och svaret måste bli, hos mig själv. Jag hör hemma hos mig själv. Det finns ingen ny flock att leta upp. Den tiden är över. Det är så lätt att vilja fly för att undkomma blickarna. Denna ömkliga mammavarelse som famlar i luften efter tovor i håret, knubbiga barnahänder och tusen frågor om hur grisen blir bacon. Inte vill jag ha det tillbaka. Men jag saknar det.

Såhär tänker jag:
Först kom skilsmässan. De vilsna barnen och min lättnad och skuld.
Sen kom förälskelsen. Mitt liv blev större. Vi log mot varandra i flocken.
Sen kom döden. Sorgen slet sönder mig. Jag krympte. Blev halv. Eller kanske så liten som en kvart av en människa. Flocken slöt sig. Där fanns ändå värme.
Sen kom sången om kärlek som en vårflod. En sjuhelvetets sätta fart-period. I villervallan passade ungarna på att ge sig ut på vift.
Å nu landar jag. Bara jag. Ingen flock. Inget stadshus att försvinna i. Ingen Svartå att gå utmed. Ingen balkong där jag fått den vackraste kärleksförklaringen. Ingen trapp där jag suttit med mina små i morgonsolen och ätit äppelbåtar.

Allt det där finns inuti mig nu. Ungarna och trappen och balkongen med orden som blev sagda och tovorna i håret och de knubbiga händerna med äppelbåtar doppade i socker och kanel och förälskelsen och saknaden och de vackraste sångerna. Mammavarelsen ska förvandlas till något annat. Vad vet jag inte. Men något händer när jag sänker armarna och slutar famla i luften. När jag sover. När jag låter blicken glida ut genom fönstret och fastna i björkens tunna grenar som vajar i vinden och låter vinden göra som den vill. När jag läser samma sida i Max Porters bok om och om igen för att det han skriver är så vackert och sant. När jag stannar i sängen bara för att se hur solen silar sitt ljus genom den vita gardinen i mitt sovrumsfönster. När jag virkar den ena sexhörniga mormorsrutan efter den andra trots att jag inte vet vad jag ska göra med detta berg av sexhörniga mormorsrutor.

Det är inget fel på mig. Det är bara så att jag har min egen rytm. Det här tillståndet. Det känns som att vara gravid. Allt skaver och inga kläder passar. Världen känns långt borta. Jag är i mitt eget långsamma universum. Då slog barnets hjärta och mitt hjärta i samma kropp. En obegriplig förvandling skulle ske. En skulle bli två. Den lilla varelsen där inne blev människa. Den stora människan blev mamma. Efteråt är ingenting som förut. Två hjärtan från samma kropp skiljs åt men kommer alltid att vara sammanbundna. Kärleken sitter i kroppen. Den tänjs och växer och den kan vara taggig och len samtidigt och den slutar aldrig. Och när jag sitter på min säng och gråter för att jag saknar mina ungar så hjärtskärande så måste jag le mellan tårarna för jag förstår att det är för att jag älskar dem mer än jag själv förstår och tänk att jag, just jag, skulle få ett liv med så mycket kärlek i.

Om Joyce Carol Oates och Änkans bok

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *