Jag försöker förstå att jag inte förstår

Jag tycker om berättelser. Jag vill ramla in i en historia och sen inte hitta ut förrän på sista sidan. Kanske är det därför jag inte läser poesi så ofta. Där kan jag inte, som när jag till exempel läser sista delen i Ferrantes Neapelsvit om de båda kvinnorna Elena och Lila, låta mig svepas med i en historia där författaren redan har räknat ut allt och tar mig med på en resa. Poesi kräver att jag deltar. Ibland gör jag det. Inte för att jag nödvändigtvis vill utan för att en textrad, en formulering, en ordföljd, helt enkelt drabbar mig. Så var det med Bodil Malmstens Moster Lillie, med Tomas Tranströmers blinda ledstång i Sanningsbarriären och med Werner Aspenströms Sardinen på tunnelbanan.

Och nu har det hänt igen. Med hjälp av Jacques Werup. Jag ger er Envoi:

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

Pang! Rätt in i hjärtat. Ont och ljuvligt på samma gång. Hur i hela världen går det till?!

Den polska poeten och litteraturpristagaren Wislawa Szymborska nuddar vid frågan i sin Nobelföreläsning när hon pratar om inspiration. Hur föds poesin? Vad kommer den ifrån? ”Det är inte lätt”, säger Szymborska, ”att förklara något som du inte förstår själv”. Jag läser hennes föreläsning om och om igen och till slut tror jag att jag förstår vad det är hon försöker säga: inspirationen kommer till den som förstår att det finns väldigt mycket de inte vet, oavsett vad de sysslar med och vad de har för yrke. Du kan vara läkare, trädgårdsmästare, poet eller något helt annat, men så länge du hanterar din sysselsättning som ett ständigt pågående äventyr där varje löst problem leder till en svärm av nya och spännande frågor så kommer du att förbli inspirerad, även om inspirationen kan gå upp och ner. Det centrala är den lilla frasen: ’Jag vet inte’. Szymborska förklarar:

”Den är en liten fras men den flyger på mäktiga vingar. Den vidgar våra liv så att vi kan omfatta både rymderna inom oss och de yttre vidderna där ute där vår lilla jord hänger fritt.”

I essän Du har funnits här – poesi på liv och död från 2015 skriver Jacques Werup om precis det jag upplever när jag läser poesi: ”Lyrisk kvalitet är en svårbestämd egenskap – den kräver att en mottagare öppnar sig för den.” Inget ramla in och svepas med alltså, utan snarare hårt arbete. Och i Werups essä hittar jag en dikt av just Wislawa Szymborska som jag tror handlar om det hon pratade om i sin Nobelföreläsning; ansvaret vi har att förstå att vi inte förstår och därför aldrig får sluta försöka förstå. Den heter Ouppmärksamhet och börjar såhär:

Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget,
och förvånades inte över något.

Jag utförde mina dagliga göromål
som om det var allt jag hade att göra.

Andas in, andas ut, steg efter steg, plikt på plikt,
men utan en tanke som nådde längre
än att gå hemifrån och så gå hem igen.

Världen kan ha tett sig som en galen värld,
jag tog den bara för vanligt bruk.

Inga hur eller varför,
eller vadan blev den sådan,
och vad ska den med alla rörliga detaljer?

Jag följer med i det offentliga samtalet. Där är det inte så många som säger ’Jag vet inte’. Däremot är det väldigt många som påstår att de vet. Vem som gjorde fel, vilka fel som gjordes och hur det hela ska åtgärdas. Vilka problem som finns och vilka lösningarna är. Alla vet. Dock verkar alla veta helt olika lösningar, vilket trasslar till det lite tycker jag. Jag är inte så förtjust i den här tvärsäkerheten utan tror att vi behöver lite nya angreppssätt. Jag föreslår att vi alla tränar minst en gång om dagen på frasen ”Jag vet inte”.

KällaNobel Lectures from The Literature Laureates, 1986 to 2006: Wislawa Szymborska, The Poet and the World, 1996

Foto: Tony Fischer Photography på Flickr under CC-licens

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *