I år ska jag bli större

Årets mening på min kylskåpsdörr. Be the bigger person. I år ska jag bli större

Varje år får sin egen mening. Ett år var det hoppet som satt på min kylskåpsdörr. Ett annat år löftet om bättre tider. Årets mening är en uppmaning som jag hoppas ska få mig att växa.

Mina goda vän och jag, som följts åt genom barnafödslar och småbarnsår, genom skilsmässor och flyttar, genom hopplösa arbetsplatser och mer eller mindre lätthanterliga tonåringar och som nu sida vid sida kliver allt längre in i medelåldern, har varje år sagt till varandra: “Nästa år blir ett bra år.” Vissa år har vi även varit tvungna att säga: “Skit också, nästa år måste bli bättre.”

Det är för att vi inte ska tappa hoppet

För att vi gång på gång ska våga tro på att det finns bra saker som väntar där framme. Och om det inte gör det, om det tvärtom väntar sorger och elände, så ska vi klara av det också. Och ju äldre vi blir desto säkrare blir vi på att vad det nya året än bär med sig så kommer vi att klara det. Vid 53 års ålder vet jag att den mening som jag tejpade upp på en skåpdörr i köket under ett av de mer krävande åren av mitt liv, den är alldeles sann: “This too will pass” Det går att resa sig också efter de svåraste upplevelserna. Det svåra går kanske inte över men kanterna slipas av och man lär sig att leva i det nya.

Med åren har det blivit en ritual. Den där meningen som jag sätter upp någonstans i köket och som följer mig under ett helt år fungerar som en slags förankring. Något som håller i mig när det blir vingligt. Under 2015 var det hoppet som satt på min kylskåpsdörr, som ett löfte och en utmaning. Orden “Det finns alltid hopp” är Tolkiens och kommer från Sagan om Ringen. Hela 2016 möttes jag varje morgon av meningen “Samla, fokusera och sikta väl”.

Be the bigger person

2017 års mening lånade jag från skådespelaren och författaren Carrie Fisher, eller prinsessan Leia, som dog i slutet av förra året. Hon har sagt: ”Stay afraid, but do it anyway”. ”Var rädd, men gör det ändå”. Medelåldern kräver ett helt nytt sätt att leva. Från att ha varit navet för en flock ungar i oändligt många år måste jag nu finna en väg framåt på egen hand. Det är oerhört skrämmande men enda sättet att komma någon vart är att ta ett steg och sedan ett till, acceptera att det inte finns några garantier men att mängder av överraskningar väntar på vägen.

Meningen som sitter på min kylskåpsdörr under 2018 lyder: ”Be the bigger person”. Det är ett engelskt begrepp som ofta kopplas ihop med att förlåta någon som gjort en illa. Att inte lockas att ge igen. Men för mig handlar uppmaningen om att sträcka på mig och inte ständigt tro att världen dömer mig. Att tolka andra människors beteende välvilligt istället för att tro att allt som händer är en gigantisk konspiration riktad mot mig personligen. Det innebär till exempel att när någon vän inte hör av sig på två månader behöver jag inte nödvändigtvis tänka att hon hatar mig. Hon har troligen bara fullt upp med sitt liv.

Det är lätt att få för sig att man är offer för det ena eller andra och att det är därför det inte blir som man tänkt sig. Men den som är vuxen på riktigt accepterar att det inte finns några gyllene biljetter. Inga genvägar. Allt beror på mig och vad jag gör med min stund på jorden.

Den här krönikan publicerades i VLT inför nyår

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *