Hur ska en människa leva sitt liv?

Bok om Montaigne. Hu ska en människa leva sitt liv?

Det finns frågor som vi aldrig riktigt verkar hitta ett slutgiltigt svar på, hur vi än försöker. Vi gör framsteg och uppfinner den ena fantastiska prylen efter den andra. Vi botar sjukdomar och försöker rätta till orättvisor. Vi söker hos de stora religionerna, hos tänkarna, hos vetenskapen och hos tron på ständiga framsteg men svaret gäckar oss ständigt: Hur ska en människa leva sitt liv?

Möjligen är det så att vi ibland tittar för mycket framåt och glömmer att samma fråga har sysselsatt människan sedan mänsklighetens början. Kanske kan det finnas ledtrådar hos människor som gått före oss på jorden. Kanske är det inte så stor skillnad mellan den omvälvande tid vi lever i och till exempel det oroliga 1500-talet i Europa, efter att tryckpressen hade gjort det möjligt att sprida idéer på ett sätt som påminner om vår tids virala spridning av både sanningar och lögner. I ett avsnitt av Aron Flam’s podd Dekonstruktiv kritik säger Jonathan Lundqvist, ordförande i Reportrar utan gränser:

“Den informationsteknologiska revolutionen är större än vad vi någonsin kan förstå och den kommer att fortsätta att utvecklas och ställa oss inför nya utmaningar hundratals år framöver. Och det man ska komma ihåg, det är ju att Gutenbergs tryckpress faktiskt gav upphov till hundra år av krig i Europa. Därför att det som plötsligt hände var att kyrkans monopol på information försvann. Och det innebar att plötsligt så fungerade inte dogmerna längre, plötsligt så fungerade inte de maktstrukturer som hade burit upp samhället. Och jag hoppas verkligen att vi kan undvika hundra år av krig i Europa, jag hoppas att vi har blivit visare och klokare, men jag tror att vi ska förbereda oss på att vi kommer att se den typen av stora maktförflyttningar igen och vi har bara sett början.”

Michel de Montaigne hanterar både oroligheterna i samhället och det egna livets katastrofer genom att vända dem ut och in. Han funderar hit och dit och försöka komma fram till ett sätt att leva mitt i stormen. Sarah Bakewell skriver att om Montaignes filosofi kunde kokas ner till två motton skulle de vara: “vad som helst för ett lugnt liv” och “om det inte är trasigt, laga det inte”. Sarah Bakewell har skrivit boken How To Live med utgångspunkt i Montaignes Essayer. Montaigne levde i Frankrike på 1500-talet och kallas ibland alla bloggares fader. Han skrev helt enkelt om allt som hände honom, allt han tänkte på och allt han undrade över. Sarah Bakewell försöker i sin bok ge tjugo svar på frågan How To Live med hjälp av Montaignes tankar och slutsatser.

Oroa dig inte för döden

Montaigne var rädd för döden. Det berättas att han plötsligt på en fest kunde dra sig undan och tänka på historier han hört om någon ung man som ena dagen hade roat sig på en tillställning för att nästa dag insjukna i feber och dö. Efter hand blev han så rädd för att dö att han inte kunde njuta av livet medan han fortfarande levde. Hans rädsla blev inte mindre av att han förlorade sin bästa vän Étienne de La Boétie till pesten, att hans bror dog i en idrottsolycka och att hans far dog i en njurstensattack. Strax därefter gifte han sig och hans första barn dog vid två månaders ålder. Av de sex barn han och hans hustru fick dog fyra i späd ålder och bara en dotter levde till vuxen ålder.

Den mest smärtsamma förlusten var troligen vännen La Boétie, som Montaigne uppskattade och älskade högt. Vännens död och hur den påverkade honom kom att färga hela Montaignes liv och livsfilosofi. Den stora vändpunkten i Montaignes liv kom dock under en ridtur.

Han red i sakta mak på en lugn häst när det kändes som ett skott från ett skjutvapen slog honom och hans häst till marken: “Där låg hästen bedövad, och jag tio eller tolv steg längre bort, död, utsträckt på rygg, mitt ansikte sönderslaget, svärdet som jag hade haft i handen mer än tio steg bort, mitt bälte i bitar, orörlig och utan känslor, som en trästock. ” När han återfick medvetandet fick han veta att att det inte var ett skott som fällt honom utan att en av hans muskulösa tjänare på en kraftig häst hade missbedömt avståndet och slagit både Montaigne och hans häst till marken.

Innan den här händelsen hade Montaigne ofta föreställt sig döden. Han läste de klassiska filosoferna; stoikerna, epikuréerna och skeptikerna, och de uppmuntrade allihop till att tänka djupt och allvarligt kring människans dödlighet. Montaigne hade ju som sagt upplevt en hel rad dödsfall i sin egen närhet. Men ridolyckan botade honom från dödsskräcken. Han vaknade förvirrad, han kräktes blod, men överlevde och händelsen förändrade Montaignes liv. Han gav upp sin professionella karriär i Bordeaux för att istället skriva uppsatser som med tiden skulle ge honom någon slags odödlighet. “Oroa dig inte för döden” blev hans grundläggande svar på frågan om hur man bör leva och detta gjorde det möjligt att göra just det: leva. Med lärdom från sin egen erfarenhet av att vara nära att dö skriver han:

“När du dör så möter du inte på döden. Du är borta innan den kommer. Du dör på samma sätt som du somnar: du driver bort. Om människor försöker dra dig tillbaka hör du deras röster från “själens gräns”. Din existens är fäst vid en tråd; den vilar bara på spetsen av dina läppar”.

Han skriver också:

“Om du inte vet hur det går till att dö, oroa dig inte; naturen kommer att berätta vad du ska göra när du är där. Hon kommer att göra jobbet helt perfekt och du behöver inte bry ditt huvud med det.”

Överleva kärlek och förlust

I kapitlet Keep a private room behind the shop berättar Bakewell hur Montaigne såg på samvaron med andra människor. Hans uppfattning var att vi absolut ska ha partner, barn, ägodelar och framför allt hälsa, om vi kan; men vi får inte binda oss så starkt till dessa att vår lycka beror på dem. Vi måste ha ett eget rum där vi kan vara fria, en reträttplats där vi få vara ensamma. Här ska samtalet pågå inom oss själva, ingen utifrån kan komma in. Här pratar vi och skrattar som om vi varken hade partner, barn, ägodelar eller tjänare, så att när tiden kommer då vi måste förlora dem så kommer det inte att vara något nytt för oss att leva utan dem.

Här låter ju Montaigne lite kall och oengagerad när det gäller andra människor, men då måste man komma ihåg den bortgångna vännen La Boétie. Montaigne skriver att “människor bör inte vara så starkt sammanfogade med oss att vi inte kan skiljas från dem utan att det sliter bort vår hud och en del av vårt kött”. Det är orden från en man som vet hur det känns att bli flådd på det sättet.

Bakewell skriver att Montaigne aldrig helt kom över La Boéties död men han lärde sig att existera i världen utan honom. Att skriva om La Boétie ledde honom vidare till att skriva Essayer, och med det hade han använt det bästa filosofiska tricket av dem alla: lita på naturens gång och gör det som måste göras. Av sin egen erfarenhet av att vara nära döden lärde sig Montaigne att det bästa motgiftet mot fruktan var att lita på naturen. När han förlorade La Boétie upptäckte han att detta också var det bästa sättet att hantera sorg. Naturen har sina egna rytmer och att distrahera sig med annat fungerar eftersom det överensstämmer med hur människor är gjorda: Allt vi behöver göra är att låta oss vara som vi är.

Använd små tricks

 Montaigne verkade ha använt återstoden av sitt liv till att faktiskt försöka svara på frågan How To Live. Han studerade som sagt stoicismen, epikurismen och skepticismen och fann att alla dessa skolor hade samma mål: att uppnå ett sätt att leva som i det gamla Grekland var känt som eudaimonia, ofta översatt till “lycka”, “glädje” eller “mänskligt blomstrande”. Helt enkelt att att växa, uppskatta livet och att vara en bra person. De tre skolorna var också överens om att den bästa vägen till eudaimonia var ataraxia. Ataraxia betyder jämvikt, konsten att hålla sig på rätt köl, så att du inte blir alltför högfärdig när saker och ting går bra men inte heller störtar ner i förtvivlan när det går fel. “På så vis får man kontroll över sina känslor och slipper slås sönder och släpas runt av känslorna som ett ben bland en flock hundar.”

På sätt och vis hyllade han medelmåttan. Att vara medelmåttig, menade Montaigne, innebär att man accepterar att man är som alla andra och att man bär det mänskliga tillståndet i sig. För Montaigne finns det inget som är lika vackert och legitimt som att spela sin roll som människa på ett ordentligt sätt. Ingen kunskap är så svår att förvärva som kunskapen om hur man lever detta liv så bra och naturligt som man kan. Det tar ett helt liv.

Recension av How To Live i The Guardian

Om How To Live i The Guardian

Aron Flam’s Dekonstruktiv kritik möter Jonathan Lundqvist

2 Comments

  1. ”Spela sin roll som människa på ett ordentligt sätt”
    Ja, jo…..det verkar klokt tycker jag. Och skönt att vara medelmåtta ☺️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree