Frihet, ond tro och andra utmaningar

Bild från staddelen Haga i Göteborg 1988

När Haga i Göteborg fortfarande var en ruffig stadsdel med diverse suspekta konstnärskollektiv där alternativa ungdomar kunde finna sovplats och med sargade kåkar där äldre loppbitna existenser bet sig fast i sina rivningslägenheter så kunde man hitta en alldeles speciell typ av varelse där. Han, för det var oftast en ung man, rörde sig kutryggig mellan Hagabions café och Sprängkullens punkkonserter med svart och spretigt hår, lång rock, ständigt rökande och med en pocketbok väl synlig i rockfickan. Det kunde vara Kafkas Processen, Camus Pesten eller kanske Sartres Äcklet. Han log sällan och på caféet satt han vid ett eget bord i det mörkaste hörnet med rynkade ögonbryn över sin pocketbok. Man förstod att han var Svår och att han satt inne med Sanningar som mitt tonåriga 80-talsjag inte ens var i närheten av.

Jag kommer att tänka på de där svartspretiga ynglingarna när jag läser Existentialisterna av Sarah Bakewell. Både Albert Camus och Jean-Paul Sartre var existentialister. Sartre och hans arbetskamrat och kärlekspartner Simone de Beauvoir var till och med kärnan i den filosofiska rörelsen när den växte fram i Paris på 1900-talet. Tillsammans skrev de, bråkade de och enades de om frågor och svar som handlade om tristess, alienation, det absurda i tillvaron, frihet, hängivenhet och tomhet. Vad är det att vara människa i den moderna världen? undrade de och ägnade sina liv åt att försöka svara på den frågan. Sarah Bakewell beskriver det mästerligt och får alla de där namnen som man hört nån gång; Heidegger, Jaspers, Husserl och inte minst Sartre och de Beauvoir själva, att bli människor av kött och blod. Som tänker, diskuterar, blir osams, blir vänner igen, har fel, misslyckas, skiljs åt av kriget, återförenas, drabbas av sjukdomar, går vilse, blir gamla och till slut dör.

Jag funderar över vår egen tid och inser att frågan om vad det är att vara människa är lika brännande nu som då. För egen del är jag inte så intresserad av slutsatserna som de eventuellt kom fram till. Frågan: Vad är existentialismen? är ointressant. Däremot är frågan: Hur tänkte de ursprungliga existentialisterna? högintressant. Deras tankar och de svar de prövade är nämligen precis lika aktuella idag.

Frihet

Sarah Bakewell skriver att när hon växte upp 1900-talet så tog hon för givet att hon skulle få se en stadig ökning av människans frihet under sin livstid och att detta har besannats på vissa sätt. Men å andra sidan, skriver hon: ”har grundläggande föreställningar om frihet till allas förvåning angripits och radikalt ifrågasatts, så att vi nu är oförmögna att komma överens om vad den går ut på, vad vi ska ha den till, hur mycket av den som kan tillåtas, hur långt den bör anses vara rätten att kränka eller överträda och hur mycket av den vi är beredda att ge bort till avlägsna bolag i utbyte mot bekvämlighet och en lättare vardag.”

Sartre ansåg att frihet kräver begränsningar. Utan begränsningar skulle friheten vara som om en höjdhoppare plötsligt blir tyngdlös. Efter träning och långa förberedelser gör han sitt viktiga hopp, bara för att driva bort i tyngdlöshet och få se hoppet räknas bort. Frihet innebär inte oinskränkt rörelse och absolut inte godtyckligt handlande. Inte ens krig, fångenskap eller utsikten om en nära förestående död kan ta bort den existentiella friheten. Om jag håller på att dö, kan jag ändå välja hur jag ska möta döden. Det är frihet, och vi kan inte förvänta oss annat än att den är hemskt svår.

Själv har jag ibland lust att sälja allt jag äger, köpa en litet torp för pengarna och odla morötter. Jag vill slippa. Komma undan. Borsta av mig alla närgångna människor som vill invadera min hjärna, lura av mig mina pengar och kräva mitt deltagande i allt från planeringen av lekplatsen i mitt bostadsområde till hur vi ska undvika klimatkatastrof. Jag tänker mig helt enkelt ett liv i frihet. Men det som skulle hända är ju bara att jag får ett liv med andra typer av begränsningar. Och klimatkrisen kommer jag nog inte undan ändå.

Ond tro

Om jag förstår det hela rätt så menade Sartre att vi alltid lever i en viss situation, sådana är villkoren för det mänskliga livet, men tack vare att vi har ett medvetande så kan vi försöka förändra saker och ting. Man kan säga nej, man kan göra något annat, och man är alltid ansvarig för de val man gör. Erfarenheten av att sitta i tyskt fångläger under andra världskriget var viktigt för Sartre, när han satt instängd bakom taggtråd kände han sig friare än någonsin. Om man skyller ifrån sig, om man bortförklarar sina egenskaper, om man låter andra styra sitt liv, så bedrar man sig själv. Man uppfattar sig själv som ett ting. Man lever i vad Sartre kallar ond tro.

Här bränner det till i min läsning. Enligt Sartre uppvisar vi nämligen ond tro när vi framställer oss själva som passiva produkter av etnicitet, klass, yrke, historia, nationalitet, arv, inflytelser under barndomen, händelser eller dolda begär i vårt omedvetna som vi påstår vara bortom vår kontroll. Känns det igen? Jag tycker att det är som om Sartre liksom reser sig ut graven och hytter med fingret åt vår nutida identitetspolitik där alla våra misslyckanden kan skyllas på att vi föddes med fel kön, i fel land, av fel föräldrar eller med fel hudfärg. Hela tillvaron kan tolkas som ett enda stort förtryck från grupper som antas vara mer lyckligt lottade. Men Sartre menade att god tro innebär att inte komma med några ursäkter. Vi har inte rätt att säga saker som ”Jag har visserligen aldrig fått uppleva någon stor kärlek eller stor vänskap, men det beror på att jag aldrig har träffat en man eller kvinna som varit den värd.” Eller: ”Jag har inte skrivit utmärkta böcker, men det är för att jag inte haft tid att göra det.” När vi säger så är vi i ond tro. Vi anser oss vara utan eget ansvar.

Det andra könet

I Frankrike fick kvinnor rösträtt 1944 men en gift kvinna kunde inte öppna ett eget bankkonto förrän 1965. Simone de Beauvoir intresserade sig för kvinnors villkor och 1949 kom hennes bok Det andra könet ut. Där använder de Beauvoir sitt eget liv för att undersöka skillnaderna mellan mäns och kvinnors uppväxt och hur det går till när en kvinna blir en kvinna. Det är en förfärligt sorglig bild hon målar upp. Hon beskriver hur pojkar får veta att de ska vara modiga, medan flickor ska vara svaga och gråta. I sagorna är männen hjältar, prinsar eller krigare, medan kvinnor är inlåsta i torn, nedsövda eller kedjade vid en klippa i väntan på att bli räddade. Flickan noterar att hennes mor oftast stannar i hemmet medan hennes far drar ut i världen likt en krigare och hon förstår vilken roll hon själv kommer att få. När flickan blir äldre lär hon sig att uppföra sig blygsamt och anständigt. Pojkar springer, klättrar, fångar, slåss. Flickor bär fina klänningar och vågar inte springa på grund av risken för att smutsa ner dem. Senare bär de högklackat, korsetter och kjolar, och har långa naglar, som de måste vara försiktiga med för att inte bryta. De lär sig att tveka inför sådant som kan skada deras ömtåliga kroppar. Sex är för det mesta förbundet med äktenskapet, och med det kommer också repetitivt och isolerande hushållsarbete, som inte åstadkommer något ute i världen. Simone de Beauvoirs slutsats är att man inte föds till kvinna, man blir det.

Om jag hade levt runt år 1940 så hade jag med all säkerhet instämt i det mesta hon skriver. Men idag, 2018, är situationen en annan. Idag anses inte flickor och kvinnor i västvärlden vara särskilt bräckliga varelser. Det finns kvinnliga poliser, militärer och brandmän, kvinnor på höga chefsposter, kvinnor jobbar nästan lika mycket som män och förväntas dela sitt liv mellan barn, hem och jobb, precis som männen. Det blir förstås inte millimeterrättvist för det men i stort sett alla förutsättningar för jämlikhet finns. Ingen kvinna som lever i ett modernt sammanhang i ett modernt land i väst behöver idag gå in i en färdig kvinnoroll där hon instängd i hemmet tvingas avstå från allt hon vill för att snyta näsor, handarbeta, göra storkok och vara sin mans slav. Därför är det märkligt att mycket av den nutida debatten i till exempel Sverige tycks utgå från att vi fortfarande befinner oss på 1940-talet och ska befrias från förtryck. Personligen anser jag att jag är befriad från förtyck. Jag kan leva ensam, äga saker, gå ensam om natten, uttrycka min åsikt, ta betalt för mitt arbete och jag förväntas ta ansvar för allt jag gör. Precis som alla vuxna människor. Är allt därmed frid och fröjd? Nej, inte alls. Det finns fler steg att ta och nya saker att fundera över. Men kanske är den viktigaste uppgiften idag att kämpa för de kvinnor som inte har den frihet jag har. Både i vårt land och i andra länder. Jag undrar vad Simone de Beauvoir hade sagt om hon kunde se mitt liv idag. Min gissning är att hon hade applåderat och varit stolt över sin del i utvecklingen. Frihet från förtryck innebär ju nämligen rätten att välja sitt liv. Simone de Beauvoir valde ett för tiden ovanligt liv för en kvinna. Hon umgicks och arbetade tillsammans med inflytelserika män, hon hade ett så kallat fritt förhållande med Sartre och vid sidan av detta älskare av både manligt och kvinnligt kön och hon hade inga barn. Men alla människor vill inte leva så. Det finns de som anser att ungarna och den praktiska vardagen är livet viktigaste uppgift. Det betyder inte att de människorna har ”gjorts till kvinnor”. Det innebär att de väljer sina liv.

De mest utsatta

När jag utbildade mig till diakon i början av 2000-talet kom jag gång på gång i kontakt med begreppet befrielseteologi som ett arbetssätt i kyrkans sociala arbete. Befrielseteologin föddes på 1960-talet i Latinamerika och Afrika med syfte att skapa social rättvisa för de fattiga och befria de förtryckta. En viktig ingrediens i befrielseteologins teori är att den utsatta människan eller gruppen har tolkningsföreträde. Det är bara den utsatta människan som kan förstå sin situation och bedöma vad hon behöver. Under de tre år jag arbetade som diakon tyckte jag alltid att teorin var besvärlig. Jag träffade människor varje dag som på olika sätt kunde anses vara utsatta. Det kunde handla om usel ekonomi, missbruk, sjukdom eller något annat. Om jag följde tanken om den utsatta människans tolkningsföreträde så borde jag ju helt enkelt bara köpa varje persons historia och ge henne de pengar hon ville ha. Även om jag, med min utbildning och kompetens, kunde ana att det var något annat än pengabrist som var personens grundproblem. Trots åtskilliga försök lyckades jag aldrig hitta någon inom kyrkan som hade lust att diskutera detta med mig eller förklara var själva grunden i teorin kom från och hur den testats och visat sig fungera. Men nu vet jag. Tanken kommer från Sartre. Och i samma ögonblick som han formulerade sin idé så blev han också varse de bekymmer som idén leder till. Men den delen verkar alldeles ha glömts bort i hastigheten.

Sartre funderade på följande fråga: Om en mängd människor med oförenliga intressen anser sig har rätten på sin sida, hur ska man då avgöra frågan? I essän Kommunisterna och freden kom Sartre med en djärv lösning: varför inte avgöra varje situation efter hur den ter sig ”i de minst gynnades ögon” eller för ”dem som är mest orättvis behandlade”? Bakewell skriver att Sartre tänkte sig att man då bara behöver ta reda på vem som är mest förtryckt eller förfördelad i en viss situation och sedan anamma deras bild av skeendet som det rätta. ”Deras synsätt kan anses vara ett kriterium på själva sanningen, ett sätt att slå fast hur människan och samhället verkligen är. Om något inte är sant i de minst gynnades ögon är det inte sant.”

Som idé verkar detta förstås både enkelt och uppfriskande. Men det är inte alls så enkelt som det verkar vid en första blick. Vem är egentligen minst gynnad i varje givet ögonblick? Och vad händer när en som var minst gynnad inte längre är det? De olika rollerna måste ständigt övervakas och vem ska göra det?

Det kan man fråga sig. Sartres skissartade idé för en lösning på ett komplicerat problem verkar hur som helst ha bitit sig fast och idag ser vi följderna av det varje dag. Vilka grupper är egentligen mest utsatta i Sverige idag? Det bråkar vi om och ibland känns det som en tävling om vem som har minst ansvar för sitt eget liv och sin egen situation. Om man vill kan man ju då gå tillbaka till Satres tankar om ond tro: ”Enligt Sartre uppvisar vi nämligen ond tro när vi framställer oss själva som passiva produkter av etnicitet, klass, yrke, historia, nationalitet, arv, inflytelser under barndomen, händelser eller rent av dolda begär i vårt omedvetna som vi påstår vara bortom vår kontroll.”

Jag vet inte om de svartspretiga unga männen med långa rockar någonsin läste i sina pocketböcker eller om böckerna i första hand var rekvisita. Kanske plockade de en eller annan mening från baksidestexten som lät sådär lagom subversiv och intellektuell och som de sedan droppade i något lämpligt sammanhang. ”Du föddes inte till kvinna, du har gjorts till kvinna av ett förgiftat samhälle” sa han kanske till tonårsflickan som förälskat sig i hans svårmod. Eller kanske förkunnade han att ”Vi måste lyssna på de mest utsatta, det är bara där sanningen finns”, till något hov av andra unga män med spretigt hår. Hur ska man annars förklara hur de förenklade deviserna har bitit sig fast så stenhårt medan vi fullständigt verkar sakna förmåga att se bakom och runtom? De existentialistiska författarna förtjänar att vi läser dem igen. Att vi försiktigt lyfter bort den betydelse de haft för tidigare generationer, placerar dessa på en säker och åtkomlig plats, och istället försöker höra vad de har att säga till vår tid.

Existentialisterna – En historia om frihet, varat och aprikoscocktails, av Sarah Bakewell

Foto: Anna Widerberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *