Ett vackert intellekt

A beautiful mind bookIdag har DN en artikel om John Nash som kommer till Oslo den 19 maj för att ta emot det fina matematikpriset Abelpriset. Jag har nämnt John Nash här tidigare eftersom jag tycker att hans historia är så intressant. Ni som sett filmen A beautiful mind med Russel Crowe i huvudrollen vet vad jag menar. Filmen bygger på en bok med samma namn och berättar historien om den unge och genialiske matematikern John Nash som redan före 30 års ålder gjorde flera banbrytande upptäckter. I DN-artikeln säger Tommy Andersson, matematiker och docent i nationalekonomi:

Han har verkligen ”a beautiful mind”, ett vackert intellekt. Det är mycket få förunnat att komma på en briljant idé inom ett område under en hel livstid. John Nash kom med många briljanta idéer inom många olika fält.

Vid 30 års ålder blev John Nash sjuk i paranoid schizofreni, en sjukdom som bland annat innebär hallucinationer, rösthörande, paranoida vanföreställningar, osammanhängande tal, avtrubbat känsloliv och problem med ordnat tänkande. När han 1994 tog emot Nobelpriset i ekonomi hade han levt en skuggtillvaro i många år, han var arbetslös och säger själv att han hade ett hårt liv på många sätt. Priset förändrade livet för Nash. Idag är han 86 år gammal och professor vid Princeton-universitetet. Han fortsätter att utveckla sina teorier och det händer fortfarande att han föreläser då och då. Om sin sjukdom säger han:

Vi förstår inte psykisk hälsa lika bra som andra delar av medicinen. Det kan vara så att mäktiga och enastående hjärnor lättare drabbas.

Vissa människor har unika gåvor. Det är människor som får briljanta idéer, människor vars sånger går rakt in i hjärtat, människor som kan tolka och utrycka mänskliga känslor och erfarenheter i bilder, musik eller poesi. Men det verkar ofta som att gåvan har ett högt pris. Jag har läst om forskning som försökt ta reda på om skapande människor drabbas av psykiska sjukdomar oftare än befolkningen i övrigt. Det är förstås problematisk att komma fram till något säkert svar på den frågan eftersom det är väldigt svårt att reda ut varför den skapande människan skapar. Beror det på ett medfött behov att skapa, är det ett inlärt beteende eller skapar den skapande människan kanske för att hantera ett komplicerat känsloliv?

Om John Nash har rätt så är vårt samhälles sätt att hantera psykiskt sjuka människor givetvis förödande. Istället för att avfärda, vända oss ifrån, degradera den som drabbas av svåra psykiska sjukdomar borde vi istället tänka: ”Hjälp, en av våra värdefullaste håller på att gå sönder, hit med alla resurser som finns!”

Ja, jag fortsätter att tjata eftersom jag anser det alldeles självklart att psykisk sjukdom ska ha samma dignitet som fysisk sjukdom och att de psykiskt sjuka ska bemötas med samma respekt, sympati och resurser som fysiskt sjuka.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *