Ett fönster in till Teds själ

Jag hör en sång och jag drar det första djupa andetaget efter en lång tid av sorg. En våg av värme tvingar sig genom vartenda blodkärl och ut till minsta kapillär. Fingertopparna surrar. Huden på armarna vibrerar. 

Det är Ted Gärdestad som sjunger. Låt kärleken slå rot, uppmanar han mig. Jag undrar hur man gör det men förmår inte tänka på det särskilt länge. Musiken håller mig i ett stadigt grepp och jag undrar vem han är som kan ta sig hela vägen in till mitt djupfrysta hjärta.

Tre år har gått sedan den där vårdagen. Idag vet jag det mesta om Teds liv. Den ena efter den andra av Teds familj, vänner och kollegor har kommit till oss i Ljudbangs studio. De har berättat om ljusaste glädje och mörkaste oro, om kamp, om hopp och om misströstan, om sorg och om musikens kraft.

Ett litet stänk av vemod

Samtidigt som vi har arbetat med dokumentärfilmen om Ted, en film som efter Kenneths bortgång till viss del förvandlats till en film och Ted och Kenneth Gärdestad, så har andra berättelser om Teds liv vuxit fram. En vacker kväll i maj landade konserten Janne Schaffer möter Ted Gärdestad i Västerås konserthus och jag fick följa med på en fantastisk resa.

I öppningslåten sjunger Johan Boding ”I lost my youth and my confidence, when i fought for truth with my innocence”. Ett litet stänk av vemod, ett förebud om att detta inte enbart blir en lättsam resa.

Inför den här turnén har konsertens motor och ciceron Janne Schaffer sagt att eftersom han hade förmånen att följa med under hela Teds karriär och arbeta ihop med honom både under det ljusa 70-talet och under de svårare åren på 90-talet så ville han göra en konsert där hela bilden av Ted kunde få plats.

– Det är en konsert som handlar om vänskap och musikalisk glädje men också om att tackla svårigheterna när en kär vän blir svårt sjuk, säger han.

Ensam på scenen ger Janne Schaffer sin bild av Teds sökande efter en mening med livet, om kampen mot illasinnade rykten, inre röster och förlorad självkänsla och han ger Ted upprättelse på så många sätt. Det är en ärlig och rak berättelse om hur vilsen Ted var och hur hans liv verkligen inte fungerade men hur den människa han egentligen var ändå fanns kvar där någonstans och fortfarande kunde uttrycka sig genom sin musik.

Musik med kraft att hela

Övergången tillbaka till musiken sker genom låten Tid faller hårt från Teds sista platta och Janne Schaffer introducerar den som ett fönster in till Teds själ. En beskrivning av hur hoppet och hopplösheten slogs inuti Ted. Pernilla Andersson och Johan Bodings version av Tid faller hårt är en av konsertens höjdpunkter.

Ja, sen kommer vi till Månen då, Janne Schaffer instrumentala tolkning av Jag vill ha en egen måne. Vid det här laget har jag hört den här versionen live flera gånger och den växer för varje gång. Det ger dessutom en extra dimension om man vet att första gången Schaffer spelade den var på Teds begravning. Jag förstår att det är en hyllning och en hälsning till Ted. Tiden står stilla. Jag glider in i musiken och följer med från en lite barnslig önskan om att få försvinna bort en stund när livet är ledsamt, genom ett raseri som får mig att ana Teds kamp men också sorgen över att det inte gick att rädda honom, och fram till ett vemodigt accepterande av hur det blev. Som en hel sorgeprocess fångad i en enda låt. Mästerligt!

Det blir en slags kärlek

Det är en utmaning att ta sig an en så älskad låtskatt som bröderna Gärdestads sånger. De flesta vet hur de ska låta och älskar originalen. Men de här artisterna behöver inte oroa sig.  De vet vad de gör. Pernilla Andersson gör en något omskriven För kärlekens skull som är underbar. Moa Lignell har en ljuvlig, nära röst och när hon sjunger Come give me love så ryser jag. Johan Boding är en stjärna och han briljerar kvällen igenom. Under ett avslutande medley blir jag alldeles lycklig i hela kroppen över att jag kan alla låtarna och över att alla de som sitter runt mig också kan alla låtarna och över hur vi förenas i en slags kärlek till gänget på scenen och till bröderna Gärdestad.

Jag vandrar hem genom den ljumma försommarkvällen och tänker på Teds och Kenneths historia och på allt de ville berätta för oss genom sin musik och sina texter. Vi har mycket att lära oss om vi lyssnar.

Moa Lignell

Moa Lignell

 

Pernilla Andersson

Pernilla Andersson

 

Janne Schaffer och Johan Boding

Janne Schaffer och Johan Boding

 

Foto: Emma Widerberg

2 Comments

  1. Veldig bra skrevet, Ted og Kennets texter og musikkgjør noe med deg det rister tak i de innerste tanker og følelser,,,,,,, veldigvakkert.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.