En rustning av kallt stål

turtle by mstofer flickr

Jag äter. Det måste man. Hur det än är så behöver kroppen näring. Den där kroppen som måste känna det själen inte orkar.

Det börjar med en knappt kännbar men obehaglig förnimmelse i huden. En vibration. Som en varning. Sedan kommer smärtan. Kallt stål rullar fram och upp tills hela min kropp är täckt av tjockt pansar. Jag rör mig illa. Andas stötvis. Det gör fruktansvärt ont. Jag läser på Wikipedia.

”Pansar: kraftigt och starkt hölje, som skyddar innehållet från våld. Användningen av pansar ses överallt i naturen, till exempel hos sköldpaddor.”

Så jag stannar. Smärtan blir en rustning innanför vilken sorgen återigen drar fram som en väldig våg. Jag går inte sönder. Jag har en rustning av kallt stål. En sköld som håller ihop mig.

Det har gått sju år. Jag har vandrat många mil i många dagar. Jag har det bra. Men när sensommarluften blir krispig och de första löven börjar skifta i gult så minns min kropp det jag själv inte längre tänker på och utan att jag riktigt förstår varför blir jag så förtvivlat ledsen. Det blir lite lättare för varje år men lätt blir det nog aldrig. Och jag tänker att sju år är en evighet och ett ögonblick samtidigt.

Jag läser Sue Klebolds nyutkomna bok A Mother’s Reckoning. Sue Klebold är mamma till en av pojkarna bakom skolskjutningen på Columbine High School i april 1999. Hennes berättelse är plågsam och skrämmande men också, på något sätt, befriande. Hon resonerar, vänder och vrider på allt hon vet, ifrågasätter sig själv, sitt föräldraskap, skolan och hela samhället, undersöker och förkastar den ena förklaringen efter den andra. Hon beskriver hur hon tvingas lära känna sin son igen, efter hans död. Genom dagböcker och hemliga videoinspelningar ser hon det han dolde för henne och resten av den vuxna världen och hon skriver: ”Jag tror att Dylan ville ta sitt liv och han hade kommit till en punkt där det inte längre spelade honom någon roll om andra människor dog samtidigt. Eric Harris, å andra sidan, ville iscensätta en massaker och det spelade inte honom någon roll om han dog samtidigt.”

Sue Klebold vandrar runt bland möjliga psykiska sjukdomar och tillstånd, väger för och emot, pratar med mängder av experter, får höra berättelser om mobbing och övergrepp på sonens skola som ingen vuxen verkade vilja se eller ta på allvar. Men hur hon mår själv kan hon inte prata om. De terapeuter Sue kontaktar är tveksamma till att ta sig an henne eftersom alla som hon och hennes familj pratar med kan komma att tvingas vittna i en eventuell stämningsprocess mellan offrens familjer och de båda pojkarnas föräldrar. Till slut hittar hon människor med berättelser som i någon mån liknar hennes. Hon lär känna föräldrar vars barn sitter i fängelse för mord och föräldrar vars barn tagit sina liv. Det är som att se henne upptäcka en värld i världen. Här finns de människor som förkroppsligar det resten av världen helst inte vill se: att ibland hjälper det inte att älska och vårda och göra allt som står i ens makt. Det slutar ändå med katastrof.

Det finns en berättelse om en ung kvinna som går till en vis man och frågar vad hon ska göra för att få tillbaka sitt döda barn. Han svarar henne att hon ska få tillbaka sitt barn om hon kan hitta en plats där det inte finns någon sorg. Den unga mamman ger sig ut i världen och knackar på många dörrar. Hon möter rika och fattiga, stora familjer och ensamma åldringar, i slott och i ruckel. Överallt ställer hon samma fråga: Har det hänt något sorgligt här? Och vart hon än kommer så får hon höra berättelser om död och sjukdom, skador och svek, om saknad och förtvivlan. Inte en enda människa svarar henne att; nej, här har inget sorgligt någonsin hänt. Då vänder hon hem och sörjer sitt döda barn. För det är så människolivet är byggt och ingen slipper undan.

Jag tror att det är därför Sue Klebold berättar. Och jag vet att det är därför jag berättar.

 

För ett år sedan skrev jag den här texten: Efterskalv

Min bloggbok om att vandra igenom sorgen när någon man älskar tar sitt liv: Den här historien tänker jag fan inte berätta

 

Foto: mstofer på Flickr med CC-licens

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *