En övning i balans

Bosuboll på ett gym

Det är sen eftermiddag och en liten pojke sitter gråtfärdig vid köksbordet. Framför sig har han en skoluppgift om fåglar som han måste lämna in följande dag. Han har haft tre månader på sig men har inte gjort någonting.

När pojkens pappa ser sonens förtvivlan slår han sig ner vid köksbordet och lägger armen om pojkens axlar. “Ta fågel för fågel, vännen”, säger han. ”En fågel i taget. ”

Pojken var författarens Anne Lamotts bror och berättelsen finns i hennes bok Bird by Bird: Some Instructions on Writing and Life.

Sorg beter sig inte som man vill

I år är det nio år sedan. Jag har inga fler frågor att ställa. Inga förlåt att säga. Ingen hämnd att utkräva. Det finns ingen skuld. Inga anklagelser. Ingen längtan. Ingen saknad.

Ändå kommer gråheten. Lägger sig över världen. Som en påminnelse om att livet är svårare än vi kan förstå. Jag tar ett steg. Och ett till. Undviker att fylla tomheten med distraktioner. Arbetar istället. Städar. Tränar. Läser. Sover. Vänder blicken inåt men försöker att stanna i centrum av livet. Det kräver en jävla balans. Som tur är har jag tränat på gymmets bosuboll i åtta månader. Dag efter dag. Placerat foten i exakt rätt läge. Lyft kroppen. Sträckt ut armarna för att hjälpa de hundratals inblandade musklerna att samarbeta. Låst blicken på en tydlig punkt. Räknat till hundra. Bytt ben.

Jag förstår att jag måste ta mig igenom dagarna i år också. Trots att jag bara vill fly. Trots att jag bara vill sätta mig i bilen och köra till Amsterdam. Umgås med ingen. Strosa genom staden. Jobba på nåt café. Hålla balansen.

”Bird by bird”, tänker jag istället. En dag i taget. Jag gör det jag ska. Det finns inget annat sätt. Och när kvällen kommer kan jag tänka: Jag klarade en dag till. Hur det än är så klarade jag en dag till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Vänligen kryssa i ruta för att godkänna

*

I agree

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.